Enkelt och medryckande om institutionernas tid

Jag är anställd på tidningen Revansch och hon som ringer är förtroendevald och aktiv i RSMH. När vi lagt på känner jag glädje över vår frihet. Att säga vad vi vill, resa till Linköping för att gå på museum, bestämma träff nästa dag. Med tanke på innehållet i utställningen »Inlåst och utanför« så är det ingen slumpmässig reflektion. Det fanns en tid när många av oss skulle leva, eller riskera att leva, hela sitt liv på institution.

Det var inte så längesen som man behandlade människor såhär.

Arbetshem och hospital

Med enkla medel presenterar museet, i samarbete med Myndigheten för delaktighet, röster och fakta, bilder och ett par föremål från 1900-talets alla institutioner. Mentalsjukhus, arbetshem, vårdinrättning, anstalt och hospital.

– För mig är det förbryllande att det inte var på stenåldern, att det inte var så längesen som man behandlade människor såhär, säger Jennie Åhlén.

Hon jobbar på RSMH och är mitt sällskap på »Inlåst och utanför«. Jennie är född i slutet av 1980-talet, då det fortfarande fanns mentalsjukhus med låsta avdelningar. Det var också innan staten bett om ursäkt till de 20 000 personer som tvångssteriliserades under sin tid på svenska institutioner.

– Det mest känslomässiga på utställningen var kläderna som visades, och de intagnas och anhörigas berättelser. Och jag blev mest arg på läkarnas synsätt, säger hon.

»Missriktad moderskärlek«

I utställningen finns en trave brev som aldrig kom fram. Beslagtagna av institutionsledningen. Det ansågs bäst att bryta kontakten mellan familj och intagen, mellan föräldrar och barn. Vi fäller båda tårar när vi lyfter på en gammaldags telefonlur och hör ett tänkt samtal mellan en mamma och läkaren.

»Att ni vill träffa barnet är ett exempel på missriktad moderskärlek«. Mottot var att glömma sina barn.

Idéer om svaga gener

På utställningen presenteras alla de idéer som låg till grund för att avskilja personer med funktionsnedsättning från resten av samhället. På 1900-talet samspelade staten med läkarna och hävdade bestämt att det var för individens och samhällets bästa. Rasbiologi, idéer om svaga gener och ett upplevt hot från folk som var annorlunda än majoriteten. Även idén om det omhuldade  folkhemmet. Som det står på utställningsmontern:

»Det goda samhället … men inte för alla«.

Personer som inte kunde arbeta i samma utsträckning eller på samma sätt som andra sågs som en belastning. Att fysiskt flytta människor blev ett sätt att rensa och kunna visa upp en idealbild av samhället.

Det var ganska många som inte fick plats i det där idealsamhället.

Vittnesmål och protester

Det var ganska många som inte fick plats i det där idealsamhället. Lösningen var att placera folk i utanförskap, ibland på ställen som ansågs vara »en stad i staden«. På många platser var överläkarens ord lag, och utan insyn härjade sadism och tillhörande psykisk och fysisk misshandel. Utställningen har med citat från tidningen Arbetarens avslöjande från 1953 om fruktansvärda förhållanden på Vipeholmsanstalten i Skåne.

Fortsatta vittnesmål och protester ledde bland annat till att RSMH bildades och att synen på människor och institutionerna skiftade i slutet av 1900-talet. Från specialvårdhem till resurscenter

I ett bildspel finns lokalhistoria om Mo gård i Östergötland. Det kallades för specialvårdhem för döva personer med intellektuell funktionsnedsättning, uppdelat i ett skolhem och ett arbetshem. Det är svårt att förstå hur livet var när det till exempel var förbjudet att använda teckenspråk på Mo. Torrt konstateras att de flesta på Mo gård hade en begåvning inom normalvariationen i början av 1970-talet. »Man trodde nämligen att om en person inte kunde uttrycka sig i tal hade denne också en intellektuell funktionsnedsättning«. Ridå.

Besökaren får pusta ut en smula när insatserna som ledde till frihet radas upp. Studiecirklar för de boende, arbete ute i samhället och personalutbildning – bland annat i teckenspråk. Mo gård bytte funktion till ett resurscenter.

»Hur är läget idag?«

Alla som följer dagens debatt om sis-hem eller tvångsvård inom psykiatrin vet att slaget för mänskliga rättigheter för alla inte är vunnet. Frågan ställs också i utställningen: Hur är läget idag? Jag tänker att dagens arbetslinjes förakt för skillnader i funktionssätt påverkar många människors levnadsvillkor.

Något som dröjer kvar hos mig är suget efter att veta mer om motståndet. Visst har det funnits en idé om att vissa är sämre än andra »sedan Platon« som det står i citatet av Margareta Persson, men det har också i alla tider funnits idéer om att uppskatta varje människa, och om jämlikhet. Kanske kan det vara föremål för ytterligare en historia om personer med psykiska problem eller funktionsvariationer? Om vilka kamper och alternativ som funnits?

På vägen hem fortsätter samtalet hos oss besökare, vilket är ett kvitto på att historien har satt sitt avtryck.