Musikern som går hand i hand med sina spöken
Dennis Landén är hiphoparen från Staffanstorp som vägrar fly eller fastna. I sin studio i RSMH:s lokaler i Lund möter han tidningen Revansch för att prata om gemenskap, att vara sann mot sig själv och att använda sin smärta som en hävstång för att ta sig vidare.
Gillade att skriva fritt
Dennis Landén är Skånepåg och kreatör. Så länge han kan minnas har ordet varit hans verktyg och han har släppt musik i nästan ett decennium. Han berättar att allting började i skolan, där uppsatsskrivningen var det enda han blev godkänd i. Allra bäst var det när han fick skriva vad han ville – så länge han har fria tyglar går allting bra. Det gäller både tanke och text, och på sin raspiga, melodiska skånska berättar han om vikten av att få vara sig själv.
Jag har provat kuratorer, präster och psykologer.
– Jag har provat kuratorer, präster och psykologer men det är bara musiken som hjälper mig. Jag vet inte varför men det är det enda sättet jag kan formulera mig fritt. När jag pratat med psykologer säger de att jag ska tänka på det ena eller andra sättet, men med musiken vet jag att det är på mitt sätt. Och det är därför det går bra.
Närhet och distans
För Dennis är musiken ett sätt att bearbeta allt han varit med om. I sina låtar gör han rum för människor han har förlorat och för relationer som spruckit, och genom musiken kan han skapa både närhet och distans.
– Det jag känner, det skriver jag av mig. Det är en form av terapi. Jag tror aldrig att man går vidare från någonting utan det kommer alltid vara kvar i en oavsett hur man vill eller hur man tänker. Man kan ju alltid försöka men jag tror det sitter i ryggmärgen, liksom omedvetet.
Det ligger en svag doft av rök i luften. Dennis byter låt igen, en hård historia om ett ex. Kanske för hård för att släppas, resonerar han och för handen över hakan. I hans stålgrå blick ryms både värme och sorg.
Gemenskap i tegelhuset
Dennis skriver sin musik på nätterna, när allting är stilla. På dagarna håller han till i det lilla tegelhuset i centrala Lund där RSMH har sina lokaler. Hit har han kommit sedan hans farbror, den nu framlidne Pelle, “släpade hit” honom för att ta lite bilder för två år sedan. Hade han känt till stället tidigare hade han kommit hit för längesedan.
– Jag stannade på RSMH för att de gav mig möjligheter direkt. De gav mig nycklar och ett rum att ha min studio i. Man litar på varandra och när man gör det tar man steg för steg mot att bli en bättre version av sig själv.
Jobbar med kamratstöd
Det som började som en social plattform och en plats att producera musik på utvecklades snart till någonting mer för den driftiga unga skåningen, som vid sidan av musicerandet även jobbar med kamratstöd här på RSMH och arrangerar event för föreningen.
– Samtidigt som jag hängde här gick jag på Arbetsförmedlingens tråkiga föreläsningar där de pratade om hur jag skulle äta och hur mycket jag skulle gå varje dag. Snark. Då ringde jag hit och frågade om jag kunde vara här istället. Så började jag arbetsträna här och nu praktiserar jag. Tacka gudarna för det.
Här samlas så olika personligheter men vi är ändå samma.
Dennis är noga med att poängtera att det inte per automatik är fel på den hjälp som myndigheterna erbjuder, men den passar helt enkelt inte honom. På Arbetsförmedlingen händer det för lite och finns inte utlopp för kreativitet, som det gör på RSMH Lund.
– Här samlas så olika personligheter men vi är ändå samma. Alla har gått igenom någonting som någon annan gått igenom, och genom att dela erfarenheter hjälper ju inte bara den ena utan också den andra.
Så vänder Dennis Landén den ljusa kepsen bakochfram och säger med ett skämtsamt leende: “jag är klok”.
Sammanhang och samskapande
Han går för att hålla upp studions tunga ståldörr. Han kliver ut i rummet utanför, passerar en röd sittgrupp och pekar mot en tavla gjord av häftstift.
– Det finns en konstnärlig briljans på det här stället, säger Dennis och svänger in i den gemensamma replokalen med sina tre väggar i betong.
Vi ska in i studion men det beror ju på hur folk mår.
Här hänger äggkartonger på väggarna, mittemot det gamla trumsetet står en cello som saknar en sträng. Dennis ställer i ordning några av gitarrerna – det är inte bara gemenskapen och de delade erfarenheterna som för människorna samman i den gamla grindstugan mittemot Lunds botaniska trädgård. Sedan några månader tillbaka kör Dennis, som tidigare bara producerat sin musik i datorn, live här tillsammans med några av de andra männen i huset.
– Mitt från ingenstans så var det någon som utbrast att vi kunde köra mina raplåtar med livemusik. Det är skitkul, det är helt nytt för mig. En låt på två minuter i datorn kan nu bli upp till tio minuter när vi kör den ihop för de andra kan ju köra solo på bas eller gitarr. Tanken är att vi ska in i studion och spela in men det beror ju på hur folk mår.
Konst och konstruktivitet
Att få vara som man är, må som man gör och våga färdas jämte sitt förflutna är några av nycklarna som Dennis identifierat för att nå en bättre mental hälsa. För honom handlar det, precis som hans bild av RSMH, om acceptans och att aldrig sluta utvecklas även om det ibland tar en vändning åt fel håll.
– Man får ta det successivt, dag för dag och se vad man kan göra åt det. Jag är på en bra plats i livet idag. Det känns så skönt.
Den unge skåningen med de små rynkorna i ögonvrårna berättar att han för länge sedan har bekantat sig med sitt mörker – det har funnits med honom lika länge som musiken och låtskrivandet. Den destruktivitet som präglade Dennis i unga år har han lagt på hyllan. Det finns låtar som han har plockat bort för att han inte står för innehållet längre, men samtidigt så ångrar han ingenting.
– Där har ju varit perioder när man har knarkat, man har druckit, man har tagit en bil och kört utan körkort. Man har tagit så dumma beslut. Men det är också erfarenheter som gör att man blivit den man har blivit, säger Dennis Landén.