»Tvångsåtgärder fick mig att önska att jag vore död«

Den helgen råkade jag ge en i personal ett rivmärke på armen vilket fortfarande grämer mig. Jag förlorade självbehärskningen jag haft innan, och skriker allt vad jag kan. Ett avgrundsvrål?!

Jag är i ett tillstånd av chock och sorg, världen känns overklig då jag har svårt att ta in att människor får behandlas så här och jag önskar att jag vore död.

Vi som utsatts för tvångsåtgärder har inget att skämmas för.

Den här artikeln är tillägnad mig själv och dig som varit utsatt för tvångsåtgärder i psykiatrin [1]. Det jag uttrycker är min erfarenhet och upplevelse av tvångsåtgärder i psykiatrin. Vi som utsatts för tvångsåtgärder har inget att skämmas för. Till skillnad från den somatiska vården har psykiatrin rätt enligt lag att tvinga sina patienter till sådant de inte går med på. Ibland kan tvångsåtgärder vara nödvändigt men först efter att alla andra möjligheter uttömts!

Jag önskar att psykiatrin får förutsättningar att arbeta och arbetar återhämtningsinriktat [2] i praktiken istället för att ta till tvångsåtgärder när vårdpersonal inte får som de vill.

För cirka 20 år sedan förstod jag inte varför jag skulle ta neuroleptika som gav mig mycket biverkningar och jag upplevde inte att jag blev bättre av den typen av läkemedel. Samtidigt visste jag att jag behövde hjälp. Psykiatrin valde då att konvertera mig från hälso- och sjukvårdslagen (HSL) till lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT).

När jag inte ville ta neuroleptika tolkade vårdpersonal att jag trodde de ville mig illa. De har också skrivit i journalanteckningar att jag bedöms ha en risk för självmord. Med tvångsvård enligt LPT [3] kan psykiatrin göra som de vill och jag utsattes för min första tvångsmedicinering. Den var helt onödig och kunde lätt undvikits genom dialog [4].

Efter den åtgärden lydde jag och gjorde som vårdpersonalen sa.

När jag vaknade upp efter tvångsmedicineringen hade jag svårt att prata. Efter den åtgärden lydde jag och gjorde som vårdpersonalen sa. De var för många och jag varken klarade eller orkade stå upp för mig själv utan underkastade mig. Det var inget medvetet val utan handlade om att överleva. Jag lät mig småningom övertygas att det var fel på mitt sätt att tänka och hur min egen kropp reagerar.

Innerst inne vet jag att så inte är fallet.

Innan min första psykiatrikontakt var jag med om händelser som skakat om mig och som jag haft svårt att prata om och enligt mig själv har mitt dåliga mående till stor del handlat om sorg. Att bli utsatt för tvångsåtgärd i vården kom som en chock för mig. Innan min första kontakt med psykiatrin var min bild att vården eftersträvar att få mig att må bra, på mina villkor.

Varför tillåter samhället psykiatrin att bryta ned och passivera mig som patient?

Varför tillåts psykiatrin att, enligt min erfarenhet, använda tvång på godtycklig grund och utföra handlingar mot patienter på ett sätt som kränker och kan skada patienter samt även lett till vissa patienters död [5]?

Varför tillåter samhället psykiatrin att bryta ned och passivera mig som patient? Till den nivån att jag underkastat mig, börjat lyda eller kanske rentav ger upp?

Jag anser mig vara beslutskompetent, ha beslutsförmåga, och vill få bestämma över mitt eget liv. Sommaren 2024 då jag åter tvångsvårdas och under liknande omständigheter som 20 år tidigare vill jag fortfarande förstå vad jag tar neuroleptika för.

Psykiatrin väljer att tvångsmedicinera mig två dagar före och en dag efter att jag tillåtits rösta i EU-valet. Jag är betrodd att rösta i EU-valet men jag får inte bestämma över min egen kropp och jag får inte heller bestämma om vilken behandling jag får i psykiatrin.

Under 14 dagar i sträck tvångsmedicinerades jag genom fasthållning av cirka fem personer dagligen med injektion.

Sommaren 2025 utsätts jag för omfattande tvångsåtgärder i slutenvården inom psykiatrin då jag valde att vägra ta neuroleptika, bland annat en medicin som jag i överenskommelse med vården tidigare fasat ut på grund av mina dåvarande biverkningar.

Under 14 dagar i sträck tvångsmedicinerades jag genom fasthållning av cirka fem personer dagligen med injektion innehållande neuroleptika. Valde att göra motstånd genom att spjärna emot tvångsåtgärden utan att vara våldsam. Det eftersom jag vill förstå hur och även uppleva att medicinen gör mig bättre.

Kanske ville de tvinga mig att börja ta medicinen frivilligt. Personalen säger att de måste göra det som läkare ordinerar när jag ställer frågor. Själv har jag bestämt mig för att den här gången tänker jag stå upp för mig själv, oavsett vad vården gör mot mig.

När andra människor har tolkningsföreträde över vad som pågår i mitt inre liv (…) så känns livet meningslöst.

I mitt fall har läkare och vårdpersonal antagit och själv tolkat en massa saker om mig.

När andra människor har tolkningsföreträde över vad som pågår i mitt inre liv, inte tar reda på vad jag menar med det jag säger genom att stämma av det med mig, bedömer huruvida jag ska få känna som jag gör och använder sin makt till att bestämma över mig så känns livet meningslöst.

Att stå upp för mig själv och sätta gränser kan vara svårt, särskilt när jag är inlåst på en slutenvårdsavdelning som har stor omsättning av vårdpersonal. Vårdpersonal som återkommande, och kanske för att det är enkelt, använder sig av tvångsåtgärder istället för att ta reda på vad jag längtar och drömmer om med mitt liv och gör mig delaktig i den vård jag får.

Jag vill vara delaktig i den vård jag får.

För mig skapar en sådan kultur och miljö, utan samarbete med mig, inte något förtroende för den vårdpersonal som har i uppdrag att hjälpa mig. Jag vill vara delaktig i den vård jag får och uppriktigt uppleva att de åtgärder jag får ta del av bidrar till min hälsa.

Jag är övertygad om att de flesta i vårdpersonalen vill mig väl och gör sitt bästa. Problem uppstår när jag inte får vara delaktig i den vård jag får utan tvingas till saker jag varken vill eller förstår.

Uppföljningssamtall ska ske enligt lag [6] när du utsatts för tvångsåtgärd. Jag har bett om uppföljningssamtal angående tvångsåtgärderna av mig men har inte lyckats få till något sådant samtal än. Jag tror att ett sådant samtal kommer vara läkande för mig.

Jag önskar att tvångsåtgärder och tvångsvård följs upp så att ett lärande kan ske. Att jag som patient ges möjlighet att få berätta hur jag ser på det som hänt, vad jag vill och längtar efter och att jag ges möjligheten att framföra för mig viktiga önskemål.

Jag har aldrig utgjort någon fara för mig själv eller någon annan.

Jag har idag starka skäl att tro att den diagnos som sattes för 20 år sedan är felaktig och min tillit till vården är skadad. Själv har jag aldrig utgjort någon fara för mig själv eller någon annan och jag vill få bestämma över min kropp och mitt liv.

Jag tycker om mig själv, vill leva och få leva ett värdigt liv. Jag vill få vara som jag är, kunna påverka mitt liv, få fatta beslut som rör mig själv och göra saker som jag mår bra av.

Sommaren 2024 sökte jag hjälp för arbetsrelaterad stress och minnesbesvär och blev då av vårdcentral hänvisad till psykiatrin. I början på juni 2024 gick jag på eget initiativ och frivilligt till psykiatrins akutenhet och hoppades på dialog och förståelse men utsätts redan efter någon dag för tvångsåtgärd.

Jag känner att det skulle vara en lättnad att få dö istället för att utsättas för ytterligare tvångsmedicineringar.

Tidigare när jag fått frågan från psykiatrin om min livslust har tanken på att skada mig själv alltid gjort mig ledsen och upprörd. Det gör tanken på att skada mig själv fortfarande men efter tvångsmedicineringarna sommaren och hösten 2025 känner jag att det skulle vara en lättnad att få dö istället för att utsättas för ytterligare tvångsmedicineringar.

Jag uppmanar politiker, som vi väljer, att berätta vad ni gör för oss medborgare så att vi får en god vård i psykiatrin samt får och har tillit till samhället och tänker då främst på region, kommunala och statliga verksamheter!

Jag vill åstadkomma förändringar utan att skada, och som fungerar för mig själv och andra. Jag vill ha och verka för ett samhälle där vi är solidariska mot varandra, bidrar till varandra efter vår förmåga, ett inkluderande samhälle som medför att människor inte hatar sig själva eller andra. I egenskap som medborgare och skattebetalare vill jag känna trygghet, vara säker och lita på att skattepengar används och bidrar till ett sådant samhälle.

Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH) har en nollvison för tvångsåtgärder [7].

2026-02-11

Linda Andersson

Lista med länkar och hänvisningar i texten:

[1] https://crd.org/sv/2022/12/06/rapport-med-resultaten-av-2022-ars-tvangsvardsenkat/

[2] https://reflekterandepraktik.se/

[3] https://nsph.se/vara-mal/intressepolitiskt-program/psykiatrisk-tvangsvard/

[4] https://crd.org/2020/10/10/report-on-the-compulsory-care-survey-results-2020/

[5] https://www.socialstyrelsen.se/publikationer/psykiatrisk-tvangsvard-och-dodlighet-2025-11-9873/

[6] Uppföljningssamtal efter tvångsåtgärd (artikelnr 2024-2-8947) kan laddas ner på Socialstyrelsens webbplats.

[7] https://www.rsmh.se/vi-paverkar/nollvision-mot-tvangsatgarder/