Styvsystrar när samhället moderniserades

Hon säger sig vara osäker på hur hon fick idén, men för två år sedan satte sig Margareta Persson ned och började bläddra i enorma mängder tidskrifter. Hon gick igenom årgång efter årgång av elva av den svenska kvinnorörelsens tidningar under 120 år. Bang, Fempers, Tidevarvet, Vi Kvinnor – Vi Människor, och de två publikationer som funnits under hela 1900-talet; liberala Hertha och socialdemokratiska Morgonbris. Fokus låg på vad som skrivits om kvinnor med funktionsnedsättning. Det blev många timmar framför datorn, på arkiv och i Kungliga bibliotekets salar.

Samlade in vittnesmål

Parallellt annonserade hon via föreningen FQ efter vittnesmål om situationen idag för kvinnor med funktionsnedsättning. Hon fick in sju berättelser som tillsammans med annan fakta fått plats i boken Styvsystrar – om synen på kvinnor med funktionsnedsättning förr och nu (Instant Book 2021).

Margareta Persson är född 1950 och har tidigare varit aktiv socialdemokrat och föreningsmänniska. Hon är en veteran inom funktionshinderrörelsen. Trots det häpnade hon vid sin läsning.

De radikala kvinnorna som var mest hårdföra när det gällde tvångssterilisering.

– Det var de radikala kvinnorna som var mest hårdföra när det gällde tvångssterilisering av så kallade mindervärdiga människor, och det chockade mig! Personer från S-kvinnor och Fogelstadsgruppen, kvinnor som gick i bräschen för preventivmedel och sexualupplysning. Det är förskräckliga citat man hittar i de här tidningarna.

Förslag på avlivning

Hon tar upp hur Ellen Key och Elise Ottesen Jenssen debatterade under 1920-talet för att avliva vissa personer med funktionsnedsättning, så kallade väldigt vanföra och svårt sinnesslöa, med giftspruta. Att Elin Wägner skrev hur personer ”med meningslösa liv” förstörde för andra i samhället.

Kvinnorna ansågs ha ansvar för att hitta en man som var ärftligt bra.

– Man såg nästan inga invändningar, utan det var så att vissa var mindre värda och då låg man samhället till last. Steriliseringarna var en del av modernitetsprojektet. Debattörerna var för sociala insatser men också arvshygien. Kvinnorna ansågs ha ansvar för att hitta en man som var ärftligt bra, säger Margareta Persson och fortsätter:

– Men samtidigt hade man ganska mycket positiva reportage och skrev att man skulle stödja och köpa blindas och vanföras produkter. Så det där gick inte riktigt ihop, tycker jag.

Tonen i kvinnorörelsens tidningar ändrades med tiden, med nya ställningstaganden hos de kvinnor som tidigare stött rasbiologin och med nya redaktörer. Avskyn över nazisternas gärningar efter andra världskriget påverkade också människosynen.

Från mindervärdig till medsyster till osynliggjord

– I början på 1950-talet vände allting. I flera av kvinnorörelsens tidningar står det inte längre ett ord om steriliseringar och mindervärdiga. Och i flera av tidningarna, som Morgonbris, skriver man istället mycket om att samhället måste bli bättre för handikappade. Sedan fanns det flera vänstertidningar som inte skrev någonting, kanske för att de bara såg strukturerna klass och kön, och ingen funktionsmaktsordning.

– Även i S-kvinnors Morgonbris står det nästan inte ett ord från och med 1990-talet. Så först var det ”de mindervärdiga”, sedan ”våra handikappade medsystrar och kamrater”, och sedan blev det osynliggjort.

Normkritik

De moderna feministiska tidningarna, nättidningen Fempers och numera nedlagda Bang, sticker ut enligt Margareta Persson, med ett normkritiskt perspektiv. Det innebär bland annat att det även publicerats artiklar om situationen för kvinnor med funktionsnedsättning.

I Margareta Perssons bok skildras även hur kvinnor med psykisk ohälsa benämndes och behandlades beroende på tidsanda, klass och kön. I kvinnorörelsens tidningar i början av 1900-talet fanns en diskussion om att det var ”knepigt” med de psykiskt sjuka, att de i vissa fall kunde vara kreativa och därmed ”nyttiga för samhället”.

Kvinnors ”känsliga psyken”

En annan aspekt var att kvinnors krav på rösträtt möttes med argumentet att kvinnor var för känsliga för ett sådant ansvar. ”I takt med att kvinnorörelsen krävde rösträtt så ökade förklaringsmodeller om att kvinnor var för svaga och att deras psyken inte lämpade sig för det som ansågs tillhöra den manliga sfären”, skriver Margareta Persson.

RSMH och Revansch finns med på ett hörn i Styvsystrar, hur organisationen 1980 anmälde svenska staten till Europadomstolen då Sverige hade flest slutenvårdsplatser i världen, och hur RSMH krävde att det skulle omfördelas resurser för dem som vårdats på mentalsjukhus och som riskerade hemlöshet när institutionerna stängdes.

Historisk lucka

År 2018 gav Margareta Persson ut boken ”Gamla synsätt spökar än – funktionshinder genom tiderna”. I samband med föreläsningar om boken märkte hon att många inte kände till historiska fakta. Det gällde till exempel publik från funktionshinderrörelsens organisationer, kommunala funktionshinderråd, personal från rehabilitering, vård och omsorg.

– Många människor som jobbar inom de här områdena, eller med funktionsnedsättning själva, har väldigt dålig kunskap om att synsätten var så här tidigare. Jag tycker att det är viktigt att veta vad som hänt tidigare – det kan bli en backlash om vi inte vet hur det varit.

Efterlyser mer samspel

Margareta Persson vill att funktionsrättsrörelsen ger plats åt genusfrågorna, och att kvinno- och arbetarrörelsen engagerar sig mot dagens funktionsmaktsordning. De olika rörelserna måste samspela bättre för att kunna möta en rad viktiga frågor om allt från sexualitet, föräldraskap, människovärde och ojämlikhet, anser hon.

Vi behöver diskutera frågor som fosterdiagnostik och vilka normer som finns.

– Vi behöver diskutera frågor som fosterdiagnostik och vilka normer som finns. Vad är en vanlig människa? Samtidigt som man pratar om att majoriteten fått det bättre ekonomiskt har personer med funktionsnedsättning – främst kvinnor – fått det sämre. Om man missar det är det ingen riktig jämställdhetskamp.

Intervjun publicerades för första gången 2021 i Revansch.