”Lägg ned Statens institutionsstyrelse och ersätt de drabbade”

Tusentals människor berättade om sina erfarenheter av vanvård och övergrepp.

Tusentals människor som berättade om sina erfarenheter av vanvård och övergrepp under dess år nekades denna ursäkt och kompensation – regeringen ansåg att deras berättelser inte var tillräckligt rättssäkra.

Vi har här ett dilemma. Dels att regeringen erkänner till viss del att vanvård har förekommit i statens vård men att många berättelser inte går att styrka på ett rättssäkert vis. Är det överlevaren som bär på den skulden? Eller visar det på ett väldigt tydligt sätt att staten tar rättsosäkra beslut som inte kan handläggas och dokumenteras på ett sätt som möjliggör att övergrepp kan ske under statens vård?

Sverige bär på en mörk historia när det kommer till hur vi vårdar våra allra mest utsatta, senast 1969 utförde Sverige den sista kända lobotomin. För att bli lobotomerad krävdes så lite som att ha dyslexi till ångesttillstånd.

Men låt oss återgå till att staten erkänner vanvård till fosterhemsbarn och åtgärden var ekonomisk kompensation samt en ursäkt. Utöver det finns det ingen annan åtgärd som tillförsäkrar att det aldrig får hända igen. Argumentet till att neka tusental utsatta kompensationer och ursäkt var att det var rättsosäkert.

Jag är ett av dessa många barn som har överlevt statens våld, inte vård.

Jag hävdar med stark övertygelse att det fortsatt tas rättsosäkra beslut som lämnar barn och ungdomar både rättslösa, vanvårdade och i stor risk till övergrepp såsom våld och sexuella övergrepp. Jag är ett av dessa många barn som har överlevt statens våld, inte vård, och bär på stora trauman som är svårläkta.

Regeringen fortsätter att bryta mot ett flertal artiklar av Barnkonventionen som gäller som lag i Sverige. FN ger Sverige kritik för att man fortsätter att använda tortyrmetoder mot barn och ungdomar, bland annat kritiseras Sverige för våld och övergrepp på Statens institutionsstyrelse, Sis.

Medan allt detta beslutas om i maktens korridorer så är det barn gåendes i institutionernas korridorer som undrar hur länge de ska få sitta inlåsta bakom plexiglas? Som hoppas på att just idag inte blir nedbrottad utav flertal manlig personal och släpad till en kall isoleringscell, med endast en liten plastmadrass på ett kallt golv. Som hoppas att inte få vakna upp och få se blåmärken runt armar och kropp efter det grova våldet från personal för att man har fått en ångestattack och blivit nedbrottad av personal.

Vi på sistjejer kräver att Statens institutionsstyrelse läggs ner och ersätts.

Så en uppriktig fråga till Sveriges regering och medmänniskor i Sverige? Hur länge till?

• Vi på sistjejer kräver att Statens institutionsstyrelse läggs ner och ersätts.
• Vi kräver att få en formell ursäkt och skadestånd.
• Vi är över 300 tjejer som vittnar om det mörker som begås än idag – i statlig regi.

För att nå förändring behövs ett erkännande av problemet och åtgärder för att det inte ska hända igen.

Louise Neo
Vice ordförande sistjejer

Revanschs debattsidor publicerar argumenterande texter med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna och inte tidningens.