»Flickan i korridoren« – en sorgeskrift och ett stridsrop

Elinor håller fram mobilen och visar upp ett foto på ett glatt barn i en färgglad t-shirt som med klar blick tittar in i kameran. Ansiktet är öppet, levande, förväntansfullt. Hon ska äntligen få börja skolan. Sedan plockar hon fram ett annat foto på skärmen. Samma flicka, bara några år senare. Hon har just börjat i klass 7B. Men det är som om en hel livstid har gått. Flickan sitter hopkrupen på en stol i svart hoodie. Håret hänger ner och skymmer ansiktet likt tunga gardiner. Ansiktet är slutet, sorgset, tomt. Man får känslan av att hon mest av allt vill försvinna. Vilket hon också ville – på ett alltför definitivt sätt.

Reportage om det svåraste

Elinor Torp är hyllad journalist och författare som har skrivit en bok om Karolina som flickan på bilderna heter. »Flickan i korridoren – Ett reportage« (Mondial 2024) är en gripande skildring av det allra svåraste, om ett barn som inte vill leva och till sist tar sitt liv. Det är både en sorgeskrift och ett stridsrop.

Under den första delen som handlar om Karolinas alltför korta liv är det omöjligt att hålla tillbaka tårarna. Under den andra halvan som beskriver hur skolan har vanskötts i decennier blir jag istället förbannad.

Hon älskade böcker. De blev en tillflykt.

Så vem var då flickan i korridoren? Karolina var ett begåvat och känsligt barn som växte upp med sin mamma i Stockholmsförorten Hökarängen.

– Hon var tidigt väldigt mogen för sin ålder. Hon var också perfektionist och ställde höga krav på sig själv. Hon älskade böcker, framförallt science fiction och fantasy. De blev en tillflykt. De sista två åren betydde den koreanska k-popen allt.

Karolina blev »skolskadad«

Hon blev ganska snart, med ett uttryck som Torp använder, »skolskadad«. Hon klarade inte av de höga ljuden och den stökiga miljön i klassrummet. Hon fick använda hörselkåpor av den sort man normalt har på byggarbetsplatser. Lärare byttes ut, klasser slogs ihop, extraresurser togs bort. Elevhälsan var närmast obefintlig. Hon blev mobbad och hade svårt att få vänner. Karolina mådde allt sämre psykiskt. Hon fick ätstörningar och skadade även sig själv.

– Karolinas mamma misstänker att hon hade högfungerande autism, men det får vi aldrig veta. Hon hade behövt struktur och lugn och ro. I skoldebatten handlar mycket om nationella prov men vi hari nte pratat så mycket om den sociala miljön.

Elinor Torp har skrivit både artiklar och böcker om farliga arbetsplatser. I boken »Jag orkar inte mer – När jobbet skadar själen« riktade hon blicken mot vuxenvärldens problem att hantera psykisk ohälsa. Nu gör hon samma sak med barnens »arbetsplats«: skolan. Och det är inte bara eleverna som tar stryk, även personalen far illa. Ett exempel: Arbetsmiljöverket har gjort undersökningar som visar att bullernivån i skolan är högre än i verkstadsindustrin. Det är helt enkelt en farlig miljö, vilken »riskerar att bli livsfarlig«, som hon skriver.

– I Karolinas fall blev den ju det, säger Elinor.

Egen erfarenhet av samma skola

Elinor Torp har själv erfarenhet av att bråka för en dotter som har mått dåligt i skolan. Faktiskt på just den som även Karolina gick på,  Martinskolan i Hökarängen. Hela bokens drama utspelar sig egentligen i en cirkel kring där vi sitter. Skolan ligger bara några kvarter bort. Just idag leker barnen på lekplatsen på skolgården och med skogen tätt intill. Det skulle kunna vara en idyll om man inte visste bättre.

Skolan har näst flest anmälningar till Skolinspektionen i landet. Just här på kaféet intervjuade hon många av Karolinas vänner, som hon fick i slutet av sitt liv. Vägg i vägg ligger ICA Bomben. Det var i den riktningen Karolina gick när hon skolkade från gympan en grå novemberdag och någon av kompisarna som stod kvar på skolgården ropade »Köp en cola till mig också!«. Det var sista gången de såg henne.

»Båda grupperna mår dåligt«

Elinor Torp säger att den psykiska ohälsan är alarmerande hög bland barn, inte minst bland tjejer. I boken redovisar hon också siffror som visar hur självmorden minskar i alla grupper, utom bland unga där de istället ökar. Värst drabbade är tjejer med inåtvänd problematik, som
Karolina.

Ingen annan verksamhet har samma behov av lugn, trygghet och kontinuitet som skolan.

– Jag ser det som två sidor av samma mynt. Mer utåtagerande hamnar i gäng och i en kriminell miljö. Och sedan de som skär sönder sig och vänder det inåt. Båda grupperna mår ju dåligt. Det allra största problemet i skolan som hon ser det är ryckigheten, att förutsättningarna ändras hela tiden, varje regering ska sätta sin prägel.

»Ingen annan verksamhet i samhället har samma behov av lugn, trygghet och kontinuitet som skolan där våra barn formas under tio år av sina liv. Ändå är det en miljö som ideligen förändras så att varken lärare eller elever får ro att vara i undervisningen«, som hon skriver i »Flickan i korridoren«.

Vill se Lex Karolina

Elinor Torp berättar om hur skolhälsovården reformerades 2011 och döptes om till elevhälsan, vilket innebar en tydlig försämring. Rektorer utan medicinsk kunskap får bestämma hur resurserna ska fördelas.

För ett barn är ett år en evighet.

– Jag har inte träffat någon politiker som inte säger att den är ett problem. Även skolministern håller med. Det borde finnas mandat i riksdagen redan nu att ändra. Det är bråttom. För ett barn är ett år en evighet.

Elinor Torp hoppas på en Lex Karolina, på att hennes tragiska död ska leda till en förbättring för skolbarnens situation. Hon berättar om ljusmanifestationer till Karolinas minne som har initierats lokalt runt om i landet.

– Skolan är Sveriges största arbetsplats, och tillsammans med sjukvården kanske också den viktigaste. Att då inte satsa resurser i tid, att inte se till att barnen mår bra i den miljön, det är samhällsekonomiskt korkat.