Alain Topor: »Svårt med återhämtning om du är fattig«
EKONOMI. Den som är fattig får svårt att återhämta sig från psykisk och social ohälsa. Lägg inte ansvaret på individen, säger Alain Topor, legitimerad psykolog och professor emeritus. Han drömmer om att några kommuner ska gå samman och upprepa hans studie med ett ovillkorat ekonomiskt bidrag.
– Hur ska jag sova om jag inte har mat? Sådana här råd kanske hjälper någon men för de flesta är de en spottloska i ansiktet, säger Alain Topor.
»En social process«
Han må ha en mjuk framtoning som person men Alains budskap är knivskarpa. Att enbart lägga ansvaret för återhämtning efter perioder av psykisk ohälsa på individen är fel och hänger ihop med nyliberalismen menar han. De senaste åren kan vi dock se en motreaktion när medborgarlön eller basinkomst diskuteras.
Återhämtning är en social process.
– Återhämtning är en social process. Det vi som individer själva kan göra är delvis beroende av övergripande politik, som inskränkningar i välfärden, till exempel i försörjningsstödet och arbetslöshetsförsäkringen, säger Alain Topor.
Fattigdom skapar stress
Han vill att vi istället ska se fattigdomens betydelse för den växande psykiska ohälsan; eller snarare för människornas svårigheter i sin vardag.
– Jag har gjort många intervjuer med personer som återhämtat sig, jag har jobbat kliniskt inom psykiatrin. Att människor har dålig ekonomi är så tydligt, och att det hindrar dem i deras vardag. Dålig ekonomi skapar psykiska problem och det börjar redan när vi är foster. Om mamman äter dåligt och är stressad sätter det spår i fostret. Liksom att bo under dåliga förhållanden under uppväxten med föräldrar stressade av sin fattigdom.
Alain Topor berättar om en studie han gjort om Stadsmissionens matutdelning.
– Tack vare den kunde föräldrar åter känna sig okej. En hade fått biobiljetter och för första gången kunde sonen gå på bio som kompisarna. En del våld i familjen kommer ur de pressade situationer som människorna lever under.
Vi skickar människor som är ganska sårbara till arbeten som visat sig vara psykiskt skadliga.
Att leva ett fattigt liv skapar depressiva tankar och skuldkänslor. En person som mått dåligt ett tag riskerar också att få ett lågkvalificerat, dåligt betalt och socialt isolerat jobb.
– Vi skickar människor som är ganska sårbara till arbeten som visat sig vara psykiskt skadliga.
Studie med pengar som läkemedel
I en amerikansk studie, randomiserad och kontrollerad, fick en grupp pengar, en annan pengar och en vän att umgås med och en tredje bara vännen. De som bara fick pengar förbättrade sitt mående mest, näst bäst gick det för de som fick pengar och en vän – om de inte träffade vännen. Det var ett kvitto på att tillgång till pengar kunde förbättra ens psykiska hälsa.
Pengar borde ses som ett läkemedel som man inte kan trixa med.
Alain var intresserad av att göra något liknande men ingen verkade vara beredd att satsa på en sådan studie i Sverige, däremot fanns det pengar på kunskapscentrum Blekinge. I samarbete med den lokala socialtjänsten, psykiatrin och brukarrörelsen valdes 100 personer ut som fick 500 kronor i månaden i handen att göra vad de ville för. Detta var år 2015.
– Det svåraste var att ge pengarna utan att någon snodde dem. Socialtjänsten, Försäkringskassan, alla var där för att hindra att personerna fick det bättre. Som vetenskaplig ledare argumenterade jag för att detta var ett experiment och för att pengarna borde ses som ett läkemedel som man inte kan trixa med.
Behov av vård minskade
I nio månader pågick studien. Deltagarna följdes under hela studien. Överraskande var att behovet av sluten psykiatrisk vård minskade märkbart.
– Statistiskt kunde vi säkerställa att symptom när det gällde ångest och depression minskade, självbilden och relationen till det sociala nätverket blev bättre. Det var gripande att 500 kronor kunde få det resultatet.
Ordet lust har jag aldrig sett i psykiatrisk eller social arbetslitteratur.
Deltagarna köpte saker åt sig själva men en hel del köpte saker åt andra, för att återetablera en ömsesidig relationsnivå. De hade fått, nu kunde de ge.
– Om så bara bjuda på en kopp kaffe på fiket. Några kvinnor köpte läckra kläder, det kan ju vara könsproblematiskt att ta upp, men ordet lust har jag aldrig sett i psykiatrisk eller social arbetslitteratur. Fast livet handlar också om att få uppleva just lust.
Saknar politisk vision
Studien fick genomslag, blev teaterpjäs, de blev inbjudna till riksdagens socialutskott. Fortfarande vill folk att Alain Topor ska berätta om den, men resultaten fick aldrig eko nånstans.
– Min dröm är att få två, tre kommuner att testa någon form av extra pengar, en garanterad inkomst till en grupp och följa upp. Regeringen och Socialstyrelsen pratar om evidens, så låt oss undersöka det. Det måste finnas en politisk vision och vilja någonstans att folk ska få leva anständigt.
Den osynliga institutionen lever vidare.
Han tycker också att organisationer som Stadsmissionen, Oxfam och RSMH skulle kunna samordna sina ansträngningar.
– Du har ett hem men ingenstans att gå, då blir hemmet lätt ett fängelse. Vi har gjort studier i Norge och sett att det uppstår ett nätverk av ställen skapade för folk som inte har pengar. Du lever i ett parallellt samhälle. Den osynliga institutionen lever vidare, lika total men utspridd, och det skapar en omfattande kontroll.
Varför har människor ibland större chans att återhämta sig efter psykisk ohälsa i det vi kallar utvecklingsländer?
– Arbetsmarknaden där är smidigare och det finns alltid något du kan göra för att fylla en funktion. Familjen fungerar annorlunda än i väst där kärnfamiljen är ganska sårbar. Folk har också mycket mer andliga förklaringsmodeller till psykiska problem. Här i väst blir man ofta långtidsmedicinerad, säger Alain Topor.