Livet vände med rösthörargrupp

Den första gången Åsa Höij kom till en rösthörargrupp hölls den på RSMH:s stockholmsdistrikt. Hennes privata situation hade försämrats under lång tid, hon beskriver det som att den sociala roll hon hade kvar var som psykiatripatient. Men så kom hon till Bellmansgatan där distriktet hade och har sin lokal.

– Vi åt soppa först tillsammans. Det var ett tjugotal personer där som alla hörde röster. De var helt normala och jättetrevliga. Det betydde otroligt mycket för mig, säger Åsa Höij.

Jag vågade inte säga att jag hörde röster, inte ens till min psykiatriker.

Vad betydde det för dig att höra andra berätta om sin situation?

– Det betydde mycket för jag vågade inte själv säga att jag hörde röster, inte ens till min psykiatriker. Jag tänkte att hon skulle låsa in mig på psyk och kasta bort nyckeln, säger Åsa Höij och fortsätter:

– Sedan när jag slutade tro att hon skulle göra det, ja då trodde jag att de inte skulle satsa någon habilitering eller rehabilitering på mig. ”De kommer tycka att jag är alldeles för sjuk.” Det var den synen jag hade på röster …

Kunde du dela med dig av ditt mående i gruppen?

– Ja. Första gången jag sträckte upp handen och sa ”hej jag heter Åsa och jag hör röster”, det var jättestort för mig. Det hade inte jag erkänt för någon. Jag hade nog inte vågat prata om det än idag om jag inte gått till den där gruppen.

Jag hade nog inte vågat prata om det än idag om jag inte gått till den där gruppen.

Kamratstödet är viktigt

Åsa Höij fick nya kontakter i den första rösthörargruppen och hon berättar att hon blev aktiv i RSMH. Till en början i föreningen i Södertälje där de bland annat startade en lokal rösthörargrupp. Numera sitter hon i förbundsstyrelsen för rsmh. När vi pratat om vikten av kamratstöd säger hon:

– Jag tror att det är väldigt viktigt att ha kamrater överhuvudtaget. Att någon saknar en när man inte är där. För mig var det viktigt. Jag har varit svårt psykotisk och umgicks bara med folk inom psykiatrin i flera år.

– Jag gjorde mig av med mina vänner och då var RSMHen otroligt viktig väg att hitta nya vänner och börja våga umgås. Det är svårt om man har social fobi, som att inte våga äta bland folk eller ta en kopp kaffe, man kanske skakar för mycket, att kunna prova sådana saker i en trygg miljö,  säger Åsa Höij och fortsätter:

– Att vara RSMH:are är ju också en ny roll.

Digital rösthörargrupp

Den pågående digitala rösthörargruppen startades av RSMH hösten 2020 och har deltagare från olika håll i landet. Budskapet har spridits inom organisationen, bland annat genom en notis i Revansch.

Gruppen använder sig av ett studiecirkelmaterial av Elisabeth Alphonce som heter ”Självhjälpsgrupp för rösthörare”. Åsa Höij tycker att det är ett bra upplägg. Det gör att mötena blir strukturerade och att alla som vill får komma till tals.

– Och om man känner någon gång att man inte orkar, ja då kan man vara med och bara lyssna, säger Åsa Höij.

Nu ska gruppens deltagare fundera på vilka föreläsare de vill höra på temat, och planen är att bjuda in en eller ett par gäster till mötena. I gruppen har man också bestämt att kolla med alla deltagare inför eventuella besök, om de är bekväma med en gäst som inte själv har erfarenhet av att vara rösthörare. Ambitionen är att behålla en trygg miljö för alla.

Flera saker har hänt sedan Åsa Höij deltog i sin första rösthörargrupp. Hennes mående är helt annorlunda. Hon har varit med som initiativtagare till olika verksamheter, hon arbetar och är föreningsaktiv.

Jag har fått många bra tips på vägen.

Åsa Höij har också fått råd för livet av kamraterna.

– Det fick jag särskilt i början, säger hon.

– Nu har jag börjat dela med mig av tips i den här digitala rösthörargruppen. Och jag har fått många bra tips på vägen tidigare. I studiecirkeln har de pratat om vilka röster de hör, hur många, om det är vänliga eller fientliga. Åsa Höij berättar att hon hör fyra kvinnliga röster och att de alla är elaka. Det bästa tipset att hantera dem kom från en annan rösthörare.

Strategier för att slippa rösterna

– Innan dess hade jag en strategi som var att ha radion och teven på högsta volym för att slippa rösterna som var väldigt jobbiga. Det funkade för att jag bodde i ett hus på landet. Sedan fick jag förslaget att lyssna på en ljudbok i ena örat och det hjälpte till och med bättre, och det stör inte någon annan.

I de material RSMH gett ut om att höra röster framgår att det är vanligt att läkare skriver ut medicin mot rösterna, men att det ofta inte hjälper. Åsa Höij säger att medicin sattes in mot hennes röster men att det aldrig hjälpte henne.

Hon tror på kamratstöd och att våga prata öppet om hur man mår.

– Jag tror så här: att om spökena som bor under sängen kommer fram och presenterar sig så är de inte så läskiga längre, säger Åsa Höij.

Artikeln är hämtad från tidningen Revansch, nummer 4 2021.

Fakta 2023: Digital rösthörargrupp för hela landet

Läs mer RSMH:s rösthörargrupp här