Om Sis-hem: ”En märklig reaktion från samhället”

Hur har barn och unga som tvångsvårdas det? Det kommer larm i media med hårresande historier om barn som får utstå övergrepp på Sis-hem, de särskilda ungdomshem som Statens institutionsstyrelse driver. För den som finns på utsidan kan det vara svårt att få insyn i institutionerna med frihetsberövade barn och unga. En som varit på plats är forskaren Maria Andersson Vogel. Nu är hon aktuell med boken »Disciplinering, femininitet och tvångsvård: Tjejers vardag vid särskilda ungdomshem«.

Hon säger att tiden på Sis-hemmen är något hon bär med sig för resten av livet.

– Den här datainsamlingen gick under skinnet på mig. Det var känslomässigt som forskare att befinna sig i den här miljön med människor som mår så pass dåligt och inte får den hjälp de skulle behöva.

Tillbringade två månader på Sis ungdomshem

Maria Andersson Vogel fanns på plats i de allmänna utrymmena för deltagande observationer och kompletterade studien med intervjuer av tjejerna. Det blev sammanlagt två månader på två avdelningar varav den ena var en öppen avdelning, vilket är ovanligt på de särskilda ungdomshemmen. På båda behandlingsavdelningarna vistades ungdomar som varit omhändertagna i en längre tid.

Vården syftar till att barn och unga ska bli välfungerande i samhället, och Maria Andersson Vogel säger att den korrigering man anser behövs är olika för pojkar och flickor.

– Det finns gamla mönster av att lära tjejer och kvinnor att bli skötsamma, återhållsamma, duktiga, hålla på sig och vara måttfulla. Den typen av femininitet har varit som en röd tråd för hur man försökt att uppfostra tjejer och kvinnor inom institutionsvård genom decennier, och finns fortfarande kvar, säger Maria Andersson Vogel.

… den korrigering man anser behövs är olika för pojkar och flickor.

– Det är två delar som vi måste hålla i huvudet samtidigt, det är klart att tjejerna här har jättestora problem, stora behov och behöver mycket hjälp. Frågan är om det är därför man måste låsa in dem? Eller om man låser in dem för att man vill kontrollera dem, för att de agerar på ett sätt som väcker omgivningens agg och oro för hur tjejer kan bete sig?

Psykisk ohälsa vanligt bland de som tvångsvårdas

Det finns en rad skäl till att samhället anser att en ung person ska vårdas utan samtycke: på grund av sitt beteende, att man rymmer hemifrån, att man fastnat i missbruk eller umgås med personer som anses utgöra en fara eller dåligt sällskap. Att vara extra utsatt på grund av sin sociala situation och mentala hälsa är vanligt. Inte sällan samspelar en rad olika händelser och faktorer i ens liv när det fattas beslut om tvångsvård.

– Psykiatriska diagnoser och autism är vanligt bland dem som tvångsvårdas. Om man främst har psykiatriska problem så blir det här en märklig reaktion från samhället, kommenterar Maria Andersson Vogel.

Institutionsvården beskriver Maria Andersson Vogel som full av regler och rutiner, med få aktiviteter och mycket tristess. Att behöva be om enkla saker som att få ta ett glas vatten, och att inte få besöka de andra tjejerna på deras rum.

En flicka berättade för Maria att de tidigare haft en stor soffa men att den byttes ut till fåtöljer. Man ville inte att tjejerna skulle sitta för nära varandra och knyta för nära band.

– Kombinationen att de ska bo på samma ställe dygnet runt, men att de inte anses bra för varandra, skapar väldigt märkliga föreställningar om vänskap för de här tjejerna, säger Maria Andersson Vogel.
När hon var på plats var det inte ovanligt att tjejerna fick vänta på behandling som dröjde och som återkommande sköts på framtiden. I vardagsrummen gick mycket tid åt att spela kort och se på teve.

– Det är en paradox att institutionsvård ska ge anpassade samhällsmedborgare, men du anpassar dig inte till att gå i skolan, bo hemma och få hjälp för ditt dåliga mående, säger Maria Andersson Vogel och fortsätter:

– »När jag sköter mig får jag komma ut«, säger tjejerna, och det är sådana bedömningar man gör. Men då har man lärt sig sköta sig enligt institutionens regler och inte enligt det fria livet utanför.

När jag sköter mig får jag komma ut.

Personalen behöver bättre kompetens

Senast i mars 2022 kom Statskontoret fram till att ansvaret för vården mellan Statens institutionsstyrelse och regionerna är otydligt och att personalens kompetens behöver möta behoven bättre. Man konstaterade att en större andel av flickorna än av pojkarna har psykiska problem, och att en större andel av flickorna har särskilda vård- och resursbehov. Inskrivna flickor är mindre nöjda med vården på Sis-hemmen och skattar sin upplevelse av trygghet, säkerhet och integritet lägre än vad pojkarna gör.

Statens institutionsstyrelse beskriver själva på sin hemsida att de satsar på arbetsmiljön.

– Ibland blir jag blir jag bitter och cynisk när det gäller det här, vi vet så mycket om vad som inte funkar och ändå görs det så lite för att förändra det. Och folk är så lite upprörda, säger Maria Andersson Vogel och fortsätter:

– Det var ett reportage om ett Sis-hem som fått stänga och där en del av killarna utsatts för sådant våld att de svävat i livsfara. Hur kan det gå till så här inom ramen för en statlig myndighet? Det är politikerna som är ytterst ansvariga. Jag undrar hur det hade låtit om misshandeln skett på ett äldreboende?