»Problemet är inte psykisk ohälsa i sig«

Det är som om Linkin Park tittar upp mot himlen när den värsta sorgen lagt sig och ropar med skälvande röster: »Det var ju det här vi drömde om och slet för! De stora scenerna, turnerandet, kontrakten. Vi visste allihop att det skulle bli krävande. Varför pallade du inte?« Frågan blir hängande i luften eftersom den sällan får något svar. Människor väljer inte sina styrkor och svagheter, de gör vad de kan med dem de har.

Jag är övertygad om att det hade gjort gott för båda världsartisterna Chester Bannington och Tim Bergling om de hade fått fly, sätta sig i en soffa och kasta lego med en axelryckning på frågan om de tänker återvända. Men priset är vanligen för högt, inte bara för välkända artister.

Problemet med psykisk ohälsa är alltså inte psykisk ohälsa i sig. Den kunde vi lösa ganska enkelt. Det handlar mycket oftare om hur den påverkar ekonomiskt bärande verksamheter och människor som tar det ansvar som följer på dem. Exakt hur mycket kan man tillåta att psykisk ohälsa påverkar samhället?

De flesta förstår typ att prestationer och förväntningar är ohälsosamt för många som mår psykiskt dåligt. Men det finns inga trygghetssystem annat än blygsamma sjukskrivningsrutiner och komplicerade bidragslabyrinter för att realisera förståelsen. Kontrakt ska fortfarande uppfyllas, löften hållas och förväntningar mötas. Ibland ser det faktiskt ut som att vi inte alls fattar vad psykisk ohälsa vill säga.

Idag nöjer vi oss tills vidare med ett överflöd av existentiella kryckor, som självhjälpsmetoder och motiverande samtal vid sidan om en underbemannad psykiatri. Det fungerar inte. Samhället behöver förändras och musikindustrin utveckla nya mekanismer och vara redo att stoppa ett helt artistmaskineri på obestämd tid när någon mår dåligt.

En dag kan vi förhoppningsvis vakna upp ur prestationsdimman och nå dessa för suicidpreventionen livsviktiga insikter.

Christopher Kalfjäll