Personligt om psykos med Daniel Larsson
Skådespelaren Daniel Larsson är känd från Johan Falk-filmerna. Det många inte vet är att Daniel förlorade sitt jobb, sin familj, sina vänner och sin bostad under en fyra år lång kamp med bipolär sjukdom. I sin monolog »Cirkus Psykos« skildrar han denna mardrömsfärd och vad det var som fick allt att vända.
Stress och sömnlöshet
Det som gjorde att hans sjukdom bröt ut var framför allt stress – han var småbarnsförälder och arbetade samtidigt väldigt intensivt som skådespelare. Tillvaron snurrade allt fortare.
– När manin väl slår in avtar sömnbehovet helt, jag kunde vara vaken flera dygn i sträck.
Till slut brakade allt samman – han skar sitt bröst blodigt, tog sig till en akutmottagning och fick en remiss till Huddinge sjukhus där han blev utredd för både bipolär sjukdom och adhd. Sedan följde år då han åkte in och ut på sjukhuset.
– Till slut står en skötare som brukade ta emot mig på Huddinge med öppna armar och säger att det måste vara rekord att jag varit utskriven i hela tre veckor, innan jag kom tillbaka, säger Daniel Larsson.
Jag har alltid tänkt att jag ska reda mig själv.
Ekonomin rasar samman
Han har tre suicidförsök bakom sig. Elva gånger har han tvångsvårdats. Tre gånger har Daniel Larsson avgiftats, på grund av att han självmedicinerade med alkohol och droger. I olika omgångar har han dessutom varit hemlös och sovit i cykelrum, eftersom hans ekonomi rasade samman.
En gång blev han erbjuden av socialtjänsten att övernatta på ett härbärge.
– Jag vägrade, reste mig bara upp och gick. Det var någon löjlig stolthet hos mig. Men jag har alltid tänkt att jag ska reda mig själv, att jag inte kan lägga mina problem i knät på någon annan.
Han hittar stabiliteten
I »Cirkus Psykos« förmedlar Daniel Larsson att det går att komma ut på andra sidan sjukdomsskoven. Idag har han hittat en stabilitet i tillvaron som hållit i sig under de två senaste åren, det är mycket tack vare litium. Men det tog tid att komma fram till rätt medicinering. Han berättar att han blev förgiftad vid flera tillfällen under de försöken, att det var en svår balansgång.
På scen skiftar han flinkt mellan att gestalta kaos och panik till att i nästa stund bli saklig. Det känns uppriktigt, omskakande, stundtals sårbart, men där finns också svart humor och svalkande självdistans.
– Allt det som publiken får se är självupplevt och i varje sekund sant. Till exempel den där scenen där jag får ett armband av min dotter.
Jag minns själv vilken skam jag kände.
Det är en av föreställningens starkaste ögonblick. Han vill så gärna trä dotterns gåva över sin handled men eftersom han är hårt medicinerad skakar hans händer så häftigt att han får kämpa länge medan dottern ser på, innan han får armbandet på plats.
– Jag minns själv vilken skam jag kände när jag stod där framför henne. Jag kan kliva rakt in i den känslan.
Relationerna påverkas
Det han framför allt vill lyfta fram i sin föreställning är hur hans relationer påverkades, inte minst när det gäller barnen. Sjukdomen gjorde honom till en rätt frånvarande pappa.
– Men jag har väldigt fin kontakt med mina barn idag och de har en fantastisk mamma, som jag inte längre lever med. Han blev också ensam, eller valde snarare att isolera sig.
– Det var först i relation till andra människor som jag blev medveten om mitt eget mående. Det var då jag kände hur ansträngande det var att umgås så jag drog mig undan.
Vänner slutade höra av sig till honom.
– I mina maniska tillstånd fick jag en grandios, otroligt osexig självbild. Jag var helt enkelt fruktansvärd att ha att göra med.
Ett bra sätt att återhämta sig är att göda sin glädje så gott det går.
Storebror finns alltid där
Han menar att det bästa ens nära anhöriga kan göra när man blir sjuk är att vara närvarande. Som hans storebror, han har alltid funnits där. Andra har inte gjort det på samma sätt, vilket han delvis kan förstå.
– Men jag kan samtidigt önska att folk runt mig hade gjort andra val. Fast jag vet inte om jag skulle ha gjort det själv om jag varit i deras ställe.
Idag mår Daniel Larsson bra. Han försöker vara noga med sina rutiner och vet vad han behöver göra för att hålla sin sjukdom i schack: se till att han får sova sina åtta timmar, ta sina mediciner, hålla i gång fysiskt med träning, undvika droger och vara försiktig med alkohol.
Att ha en givande sysselsättning i livet är också viktigt för honom. Därför tycker han att det har varit stärkande och roligt att arbeta med »Cirkus Psykos« och få möta publiken. Hans främsta råd till dem som har bipolär sjukdom är att försöka skaffa sig en hobby, kanske gå någon kurs, göra något roligt.
– Jag tror ett bra sätt att återhämta sig är att försöka göda sin glädje så gott det går.
Daniel Larsson i monologen »Cirkus Psykos«.