Perspektiv på Lillhagen

Det var folkbildning med professionella ledare som lät deltagarna, patienterna, lära nytt och skapa efter eget huvud. Det tog fart ordentligt när man anställda verksamhetsledare Eva White 1963.

– Man ska ha stor respekt för allt som har hänt inom psykiatrin med tvångsvård och hemska metoder. Det tar vi upp i texten här också, men i utställningen väljer vi att fokusera på det kreativa, säger Caroline Mårtensson, utställningsproducent på Göteborgs stadsmuseum, och fortsätter:

– För Eva White och hennes rörelser handlar ju verkligen om att se det friska i människan. Att arbeta kravlöst och utvecklande med en tro på människan.

Anna och Catrine går i kopian av kulverten.

Tro på bildningens kraft

Den stora satsningen på folkbildning och studieförbund fanns på den tiden i Sverige från både politiken och ideella bildningsorganisationer. Folkuniversitetet satsade med mängder av kurser och föreläsningar på Lillhagens studieverksamhet. Tron på bildningen kraft var stark, och blev det även inom mentalvården.

Catrine Ryberg är ordförande i RSMH Mölndal. På 1980-talet vistades Catrine en tid på Sankt Jörgens sjukhus. Det låg liksom Lillhagen på Hisingen, men tog emot människor från just Mölndal och skärgårdsöarna.

– Det var mycket konst på Sankt Jörgens också. Konst är bra för att det både är roligt och kan fungera som terapi, säger Catrine.

Hon tycker det är bra att stadsmuseet producerat utställningen om Lillhagenmålarna. Catrine skulle gärna se en liknande satsningar idag på fri folkbildning och konst.

– Politiker borde komma hit och titta! Jag märker ju att det skärts ned på sådant här, säger Catrine Ryberg.

Den stora studieverksamheten gjordes även möjlig genom att Lillhagen som psykiatrisk institution fick dispens från folkbildningens hårda krav på att redovisa deltagarna. Det räckte att man satte initialerna på kursdeltagarna i sina listor. Den som ville kunde delta, vara anonym och ända vara underlag till de ekonomiska bidragen till kurserna – pengar som gick till pedagoger, konstnärer, resor och material.

Platsen Lillhagen

Caroline Mårtensson visar en modell som stadsmuseet har lånat in för att visa hur området såg ut. Det är ett landskap med träd och grönska och flera längor med hus.

– Vi tyckte ändå att man behöver presentera platsen för alla besökare. Många i Göteborg vet exakt vad Lillhagen är, men det kom en yngre generation nu som inte alls känner till det, berättar Caroline Mårtensson.

På väggen finns en tidslinje som sträcker sig över hundra år, från 1900 till 2000. Hospitalens tid, mentalsjukhusens uppgång och fall samt psykiatrireformen var perioder som gällde för hela Sverige.

Konsten på utställningen ”Lillhagen i färg” har vi skrivit om tidigare i Revansch, och det tål att upprepas att det är en bredd i produktionen. Skulptur, akvarell, kollage, olja, pastell, tryck och blandteknik finns med. Och det är stora volymer. Som exempel har runt 6 000 teckningar bevarats, och till utställningen har man behövt göra ett urval.

”Vill du lära dig?”

Caroline Mårtensson från stadsmuseet berättar att många konstnärer tog extrajobb som mentalvårdare på Lillhagen, vilket blev ytterligare en koppling mellan vården och konsten. Eva White hade höga krav på dem som anställdes som ledare. De skulle ha lätt att arbeta med människor och samtidigt vara hantverksskickliga konstnärer.

– De fick heller inte säga till folk att nu ska du lära dig att dreja. Utan det var alltid så här: ”Vad vill du göra? Vad vill du?” Och sen visade de: ”Så här kan man göra. Vill du lära dig?” Det var individen som bestämde vad den skulle göra. Man ser tydligt att deltagarna utvecklade sina helt personliga spår. Det är konst som är skapad vid sidan av konstetablissemanget, säger Caroline.

Kulvertmålningar

Sjukhusets kulvertmålningar är avfotograferade och uppsatta på två väggar så vi besökare kan gå och uppleva dem i en liknande gång på museet.

Många har kommit och sett utställningen. Allt från före detta patienter, anhöriga, personal i studieverksamheten och från mentalsjukhuset. För äldre som levde när uttrycket ”Är du från Lillhagen?” var en förolämpning kan all den spännande konsten ge perspektiv på människorna som vistades där under kort eller lång tid.

Caroline Mårtensson och Catrine Ryberg kollar konsten.

Utställningen har en mindre del som handlar om sjukhuset Lillhagens historia.