Kajsa Grytt: »Jag kan inte nog förespråka terapi«

Musiken har funnits med sedan barnsben. I »Boken om mig själv« skriver Kajsa Grytt om hur hon smyger upp på helgerna tillsammans med lillebror och botaniserar bland LP-skivorna i vardagsrummet.

I unga år bestod familjen av mamma, textilkonstnären Ulla Grytt, pappa Hans som var arkitekt och bror Per som idag är skådespelare. På frågan om vad hon fick med sig av föräldrarna svarar hon att mamma gav henne en hängivenhet och envishet som konstnär.

– Att det inte alltid är beroende av uppskattning, utan att det är ett val man gör. Och farsan sa tidigt, när det inte funkade och jag var helt knäckt, att »du kan skriva låtar, du kan göra musik – då är du skyldig att göra det«. Jag ville ju det, men det var en sådan befrielse. Han lyfte mig när han sa det. Det var härligt, säger Kajsa Grytt och fortsätter:

– Sedan fick jag väl med mig en massa jobbiga saker som man kan använda materialmässigt.

INTRESSE FÖR PSYKET

Under uppväxten skiljer sig föräldrarna. Mamma träffar en man som blir viktig för Kajsa. Han jobbade på Barnbyn Skå, ett hem för vård och boende för psykosocialt utsatta familjer på Ekerö.

– Jag har alltid varit intresserad av sårbarhet och det svåra i att vara människa. Och hans berättelser och hans sätt att se på ungdomar, och vad man får med sig, gjorde mig än mer nyfiken på det. Han lyssnade och var intresserad. Det är väldigt få vuxna som är det, även nu, tänker jag.

Redan i tonåren gick hon med i band, först en kortare tid med punkbandet Kasern 9, och sedan flera år med Tant Strul. Kajsa Grytt var en del av den rörelse som tog över efter proggen och proggmusiken. Utöver Tant Strul så var det band som KSMB, Ebba Grön, Mögel och Grisen skriker.

EN DEL AV PUNKEN

Punkarna genomförde en känd ockupation av Oasen i Stockholmsförorten Högdalen för att få en egen scen. Låtarna och artisterna var tongivande för tiden och lever kvar som en del av den svenska musikhistorien. Såhär i efterhand kan man få intrycket att det var en tid när alla spelade och lyssnade på punk.

– Vi blev viktiga för tiden och utvecklingen, men jag tror inte det var så många som var med, och definitivt inte alla, säger Kajsa Grytt.

Punken spreds via musikföreningar som arrangerade spelningar, bland annat på fritidsgårdar och andra ungdomshus, runt om i Sverige.

– Sam-ligan som bokade ut oss i hela landet var skapad av alla proggband som funnits. Det tänkte inte vi på då. Och det fanns stöd ifrån staten som gjorde att musikföreningarna kunde starta – och sedan togs de ju över av punk-ungarna.

Strävan efter självständighet var något som punken delade med proggen. Det gjorde att det fanns icke-kommersiella musikbolag som intresserade sig för den nya musiken.

– De ville väl också sälja, men när de tyckte att musiken var bra så försökte de inte forma den till något annat, säger Kajsa Grytt.

MATEN GICK ATT STYRA ÖVER

I 25-årsåldern fick Kajsa anorexi. Hon slutade äta och gick ner mycket i vikt. Nu kan hon se att det fanns många orsaker till det. Kajsa beskriver att hon bar med sig känslan av att vara invaderad av sin mamma.

– Jag hade med mig en smärta från när jag var liten, och sedan kom många separationer. Det var en massa saker som hände som jag inte hade kontroll över, relationer och mitt känsloliv, säger Kajsa Grytt.

Maten blev något att hålla på med, att styra över sitt ätande när livet var kaos. Att ha kontroll över vad som passerade in genom munnen.

Med anorexin följde mängder av negativa tankar om sin och andras kroppar. Hårda, dömande och orimliga mot den egna kroppen. Samtidigt kom det framför allt beröm från omgivningen.

Jag var bekräftad utifrån, men hade ändå ångest inuti.

– Jag var bekräftad utifrån, spelade och var söt och snygg, men hade ändå ångest inuti och kände mig … inte tillräcklig.

Med tiden förstod Kajsa att hon inte mådde bra, att hon befann sig i en egen sjukdomsbubbla. Intresset för terapi gjorde att hon sökte hjälp i tid.

– Då sökte jag terapi och fick det. Vi pratade om min historia, om min ilska och när jag var liten. Nu säger man att anorexi inte går att läka med terapi, men det gjorde ju det med mig.

TRÄNING OCH HJÄRNGYMPA

Ytterligare en pusselbit kom med att hon började röra på sig och känna att hon både behövde och vågade äta igen. Kajsa Grytt berättar att hon påbörjade ett arbete med sig själv och testade fridans och rörelseterapi. Började gilla sin kropp och vad den kan användas till, som klättring och att åka slalom.

Men det var jobbet inifrån som var det avgörande.

Om jag hade gått på något institut där man tvingats att äta hade det varit jättejobbigt.

– Det tog år och var en ganska lång process. Om man var yngre hade man kanske inte klarat det. Och om jag hade gått på något institut där man tvingats att äta – samtidigt som man är där för att man inte vill det – då hade det varit jättejobbigt. När man tvingar någon blir det en jäkla backlash, så för mig var det bra med terapi. Det är ju också svårt, men jag var inne i det och trodde på det.

Kajsa Grytt säger att hon mest varit »i huvudet« under uppväxten. Hon var inte i kontakt med sin kropp och var inte med på gympan, vågade inte ta i och springa fort.

Idag är att röra på sig en del av hennes vardag.

– Men jag övertränar inte. Lite styrketräning, powerwalk, yoga hemma eller en timmes promenad.

SKRIVER MED FÅNGAR

Efter att Tant Strul lade ner 1985 följde flera soloskivor och musikskapande. Hon spelade också med bandkompisen från Tant Strul i duon Kajsa Grytt & Malena Jönsson.

Ett eget projekt var att tonsätta texter skrivna av kvinnor i fängelse. Interner på anstalterna Färingsö och Hinseberg lämnade dikter och brev och andra texter direkt till Kajsa. Resultatet blev flera låtar på albumet »Brott & straff – historier från ett kvinnofängelse«. Med finns duetten »Bara vi står ut«, skriven av Kajsa Grytt för henne och Joakim Thåström.

LÄSER TILL SAMTALSTERAPEUT

Genom åren har Kajsa Grytt också jobbat med omsorg och behandling, bland annat på behandlingshemmet Västberga under flera år. Samtidigt plockade hon upp sitt livslånga intresse och läste till samtalsterapeut på Kognitiva Relationella Institutet i Stockholm.

– Jag kan inte nog förespråka terapi. Det beror på hur svårt man haft det, men mycket handlar om att man inte vill se verkligheten, säger Kajsa Grytt.

Nu arbetar hon på Magelungen, ett öppet hvb-hem för unga. Det är ett ställe vars utgångspunkt hon gillar, och där det utöver vardaglig verksamhet finns terapi och behandling. Kajsa Grytt har erfarenhet av att omfattande regelverk bara leder till konflikter om själva reglerna, vilket sällan är utvecklande. Som att vägra barn mat om de vill äta efter middagstid.

– Jag ska säga nej fast hela kylen är full med köttfärslimpa! Det skulle man ju inte göra till sitt eget barn, eller någon kanske gör det, men det är ju knäppt.

»BOKEN OM MIG SJÄLV«

År 2011 kom »Boken om mig själv« som skrevs på förfrågan från ett förlag. Det blev en spännande självbiografi som sträcker sig från barndomen och upp i åldrarna, minnesbilderna varvas med nedslag i nutid och reflektioner över vad som hände, hennes egna och omgivningens reaktioner. Som läsare får vi följa med den unga Kajsa Grytt och uppleva miljöer som en spelning på Oasen i Högdalen, MNW:s inspelningsstudio i Vaxholm och Roskildefestivalen 1985 då Tant Strul höll sin avskedskonsert.

– Jag upptäckte att jag tycker det är så kul att skriva! Jag hade haft en längtan att göra det.

Tidigare hade hon skrivit fem pjäser, poesiboken »Uppgång« och barnboken »Vägen till Saga«. Nu fick hon spalta upp vad som hänt när i livet, och minnas tillbaka.

Jag hade bearbetat det, vilket gjorde att jag kunde titta på det och skriva om det.

– Jag hade gått så mycket i terapi och jag visste vad saker hade betytt för mig, säger Kajsa Grytt och fortsätter:

– Jag hade bearbetat det, vilket gjorde att jag kunde titta på det och skriva om det. Om man inte har gjort det tror jag att det kan bli jättegeggigt.

Hon säger att hon tror att det är lätt hänt att föräldrar och barn blir kvar i samma tjafs och roller hela livet. Att barnet förväntar sig att få det den aldrig fick som liten. Att föräldern både har dåligt samvete och samtidigt anklagar sitt vuxna barn för att inte uppnå det föräldern hade önskat. Men det går att komma vidare.

– Om man kan hitta en sådan där strikt relation där man låter varandra vara som man är. Farsan kan berätta för mig vad jag ska ha för skivomslag, eller tycka att jag ska spela Evert Taube-låtar, och för 20 år sedan blev jag förbannad. Men nu kan jag skratta åt det, »okej gubben, du tror att du vet bäst«.

EN NY ROMAN

Sedan »Boken om mig själv« har det blivit flera böcker. Tre romaner, och en fjärde är på väg. Det är en riktig tegelsten och kommer att landa på runt 500 sidor. Huvudpersonen är en kvinna som har lämnat staden där hennes vuxna son är kvar. Hon bor i öknen för att komma undan den inbördeskrigsliknande situation som råder i landet, samtidigt som staten riktar aggressionen utåt och rustar för konflikter med andra länder. Det finns paralleller till dagsläget, i Sverige och globalt.

– Det händer en massa, säger Kajsa Grytt och ögonen glittrar.

Hon jobbade på hvb-hemmet igår och före intervjun med Revansch gick hon upp tidigt och satte sig och skrev. Fortsätter skriva, fortsätter skapa.