Stella Österling: »De betraktade mig som ett monster«
Hon tillbringade tonåren inlåst på olika ungdomshem. Stella Österling var ett barn som mådde psykiskt dåligt, men hon möttes av våld, kränkningar och timmar i isoleringscell. Idag kämpar hon för en förändring av den hårt kritiserade ungdomsvården där särskilt unga flickor utsätts för grova övergrepp.

– När jag var 19 år sökte jag upp mina biologiska systrar som båda adopterades av familjer i Italien. Att hitta dem betydde så mycket för mig. Bara att få känna igen sig i någon annan …
Hon stannar upp, ler och fortsätter:
– Jag tror inte att de som växer upp med sin biologiska familj förstår hur viktigt det kan vara med den speglingen.
Inlåst under tonåren
Idag är hon 24 år. Hon har hittat ett lugn i sig själv, bland annat med hjälp av de två äldre systrarna. Men hon bär på djupa sår efter en barndom som präglats av det motsatta. Tonåren tillbringade hon mer eller mindre inlåst, på behandlingshem och de särskilda ungdomshem som kallas Sis-hem.
Det går knappt att sätta ord på hur mycket det har skadat mig.
– Traumat från den tiden kommer jag att få jobba med hela livet. Det går knappt att sätta ord på hur mycket det har skadat mig.
Hon var ett barn som inte visste hur hon skulle hantera sina starka känslor. Ett barn vars liv började med ett trauma, uppbrottet från den biologiska mamman i Belarus och adoptionen till en familj i Sverige. Vid fem års ålder fick hon en adhd-diagnos.
Det var ingen som förklarade något för mig.
Skoltiden kantades av kraftiga utbrott, ett utåtagerande beteende, skolbyten och oräkneliga bråk hemma. Det var efter ett sådant bråk hennes mamma ringde socialtjänsten. Då var Stella Österling en deprimerad 14-åring med ett självskadebeteende.
– På socialtjänsten sa de att jag kunde gå med på att frivilligt skickas till ett behandlingshem. Annars skulle det bli LVU, alltså beslut om tvångsvård. Jag förstod ingenting, det var ingen som förklarade något för mig, säger hon och lägger till:
– Det var så fult gjort.
Plötsligt befann hon sig på en okänd plats, ett behandlingshem för unga med allvarlig social och psykiatrisk problematik flera mil hemifrån. Det kändes otryggt.
– Det kunde börja med att jag skojade och flamsade. Men reaktionen från personalen triggade mig. Det var så långt ifrån det lugna, lågaffektiva bemötande jag behövde och då eskalerade det istället.
Placerad på Sis
Hon placerades på ett Sis-hem. Det är ett låst boende som, enligt beskrivning från Statens institutionsstyrelse, Sis, ger: »(…) barn, ungdomar och klienter med allvarliga och omfattande psykosociala problem bättre förutsättningar för ett socialt fungerande liv utan missbruk och kriminalitet«.
Stella Österling hade ingen erfarenhet av varken missbruk eller kriminalitet. Hon var ett barn med bottenlös ångest.
– Det är svårt att beskriva vad inlåsningen gör med ett barn. Känslan av maktlöshet är så stor. Men också skulden och skammen, att man själv bär ansvaret för hela situationen.
Det var det första i en rad olika Sis-hem. Vid flera tillfällen hamnade hon på isoleringen. Hon kallar det ett dubbelstraff, att bli ännu mer inlåst, och då i ett litet utrymme. En isoleringscell. Det kunde pågå i flera timmar, men exakt hur länge kan hon inte säga. Tidsuppfattningen grumlades.
Man kunde bli inlåst på sitt rum en hel dag.
– Det fanns andra avskiljningar, som det heter. Man kunde bli inlåst på sitt rum en hel dag eller få vård i enskildhet. Det hände mig ganska ofta, att jag fick vara på en egen avdelning och bara träffa de andra någon timme om dagen.
Dödsångest och personal som spottar
När jag frågar om det värsta med inlåsningen skakar hon på huvudet. Det är så mycket. Men hon berättar om dödsångesten när personalen brottade ner henne och trycket mot bröstet var så hårt att det kändes som om hon inte fick någon luft. Och om en situation då en av cheferna spottade henne i ansiktet.
– Personalen betraktade mig som ett monster. Det fanns ingen empati. Ingen kärlek.
Den okunskap, brist på trygghet och förståelse hon mötte på Sis-hemmen, och i vissa fall också på behandlingshemmen, la grunden för en ond spiral.
– Ingen såg mig på djupet. De valde att bestraffa genom att fortsätta hålla mig inlåst och då blev det bara värre och värre. Mitt beteende var en normal reaktion i en onormal situation.
Självkänslan urholkades. Liksom tilliten till andra. Idag har hon svårt att knyta an till människor. Hon reagerar fortfarande starkt på höjda, aggressiva röster.
– Det fanns utan tvekan personal som njöt av att utöva makt. De som istället försökte göra gott blev inte kvar länge.
Personal hör av sig
I efterhand har några av dem hört av sig till henne. De som försökte. De har förklarat att de inte stod ut med att se vad som skedde på Sis-hemmen, övergreppen som Stella Österling och andra barn utsattes för. För hon är inte ensam. Det finns en rad granskningar av Sis-hemmen som visar på grova missförhållanden. Grundläggande kompetens kring barn med svåra psykiatriska problem saknas. Framförallt flickor utsätts för hot, kränkningar och våld som kan innebära livsfara. Isolering och andra avskiljningar sker utan lagstöd, i strid med Barnkonventionen. Manlig personal utsätter flickor för sexuella övergrepp.
– Man ser oss tjejer som mer hjälplösa helt enkelt, konstaterar Stella Österling.
Utifrån hennes erfarenheter är det logiskt, en följd av flickornas sårbarhet och makten i händerna på människor som missbrukar sin position utan att någon ser eller bryr sig.
Får en autismspektrumdiagnos
De yngsta flickorna på Sis-hemmen är inte mer än tio år gamla. Bland flickorna finns också en kraftig överrepresentation av npf-diagnoser. Så många som hälften, enligt en rapport från riksförbundet Attention. Stella Österling fick en autimspektrumdiagnos under sin tonårstid på institution. Då ville hon inte kännas vid den, men idag är det annorlunda.
– Nu ser jag den som en del av mig och som ett verktyg för att lära känna mig själv.
Fick du inte någon vård på Sis-hemmen?
– Man får alltid ett bedömningssamtal med psykolog när man kommer dit. På sista stället gick jag i samtal med en psykolog, men då handlade det om hur jag skulle hantera vardagen där. De säger att man ska få individanpassad vård, men det stämmer inte med verkligheten.
De fokuserade på det som inte fungerade.
Lugn period på behandlingshem
Det fanns ett fönster. Mellan två Sis-hem kom Stella Österling till ett behandlingshem där det fanns förutsättningar att få hjälp. Det var en bra period med ett helt år utan utbrott. Samtidigt började hon dricka och röka hasch. Hon straffades med ytterligare en Sis-placering.
– För att jag skulle tänka över mitt beteende, sa dom. Det var mycket som fungerade jättebra på behandlingshemmet, men de fokuserade på det som inte fungerade.
Det fortsatte med placeringar på olika Sis-hem där Stella Österling testade tyngre droger, som tramadol och ecstasy.
– Det var ett försök till flykt som förstörde mig ännu mer.
Även det är en erfarenhet som hon delar med många andra. Att Sis-hemmen i motsats till det uttalade syftet att motverka missbruk, blir en grogrund för detsamma. En plats där drogerna flödar.
Mående i botten efter Sis
När hon för sista gången lämnade Sis var hon myndig. Men den Stella Österling som klev ut i friheten var en spillra. Måendet var i botten. Till slut försökte hon begå självmord. Vändningen kom med en stödlägenhet där personalen »stod kvar«. Det blev en trygg plats. Hon fick vänner. Hittade ett sammanhang.
Det är så läkande att prata med andra som har samma erfarenhet.
Så småningom hittade hon också till gemenskapen inom rörelsen Sistjejer. Hon lyser upp när hon berättar om hur mycket det betyder för henne:
– Det är så läkande att prata med andra som har samma erfarenhet. I många fall är det nästan identiska berättelser. Jag har läst vittnesmål och tänkt att »va, det där är ju jag?!«.
350 vittnesmål från Sistjejer
Sistjejer startade som ett upprop på sociala medier. De har samlat in över 350 vittnesmål om övergrepp på Sis-hem och kräver att vårdformen förändras i grunden.
– Att känna att vi når ut med vårt budskap och blir lyssnade på, det är också en form av läkande.
I somras fick Stella Österling ytterligare en plattform. Den 11 juli sommarpratade hon i Sveriges radio. »En sårig och chosefri berättelse om ett statligt misslyckande och ett myndighetshaveri«, skrev en av recensenterna i Dagens Nyheter.
– Sommarpratet var så stort, både som ett erkännande av det jag varit med om och en möjlighet att hjälpa andra genom att berätta min historia.
Hon, om någon, vet allt om hur viktigt det kan vara.
– När jag var en inlåst 14-åring hörde jag Nanne Grönvalls vinterprat på radion. Hon berättade om hur oerhört dåligt hon mådde som barn. Och jag satt där och skrev ner vad hon sa, ord för ord. Det stärkte mig enormt att höra om hur hon tog sig vidare.
Förändring delvis på gång
I februari i år tillsatte regeringen en utredning i syfte att göra en grundläggande förändring av ungdomsvården. Inte en dag för tidigt, enligt Sistjejer och många med dem. Ambitionen är en helt ny myndighet och bättre tillsynsfunktion, kontroll av personal och rapportering kring missförhållanden. Sistjejer för en dialog med utredaren och bidrar med erfarenheter och synpunkter.
– Jag vill att man lägger ner Sis och att det lagstiftas om en lägre tidsgräns för inlåsning, inte mer än en månad, säger Stella Österling.
Det är viktigt att få fler chanser.
Hon ser det också som helt avgörande att se över och förändra socialtjänstens agerande, de som i regel fattar beslut om placeringar.
– Att få till rätt placeringar är grundläggande. I de allra flesta fall är inte inlåsning en lösning. Men det är också viktigt att få fler chanser, om det till exempel inte fungerar på ett behandlingshem.
Vad hade du behövt?
– Vuxenvärlden borde ha sett varningssignalerna och fångat upp mig mycket tidigare. Jag skulle ha placerats i ett familjehem eftersom min familj inte kunde hantera situationen. Det kunde ha blivit helt annorlunda då.
Vill ha ursäkt av staten
Stella Österling väntar fortfarande på en ursäkt från dem som är ansvariga för de övergrepp hon utsatts för. Från staten.
– Du vet, man lär sina barn hur viktigt det är att säga förlåt. De borde väl föregå med gott exempel?
Bagaget är tungt. Stella Österling har nästintill ofattbara erfarenheter att bearbeta. Men hon har också ett lugn och en trygghet. Ett stammisställe med italiensk vibb, en lägenhet som hon delar med en kompis och jobb på ett kafé.
– Jag planerar att ta tag i studierna, läsa in grundskolan, både för att lära mig det jag har missat och kunna plugga vidare. Och det kommer från mig själv nu, inte från någon annan.