»Jag har gjort grovt våld på mig själv«

– Jag stängde av micken, gick åt sidan och kräktes lungorna ur mig och sen gick jag på igen.

Ställt in har han aldrig gjort. Han säger att »det kan man fan inte göra«. Men under en föreställning i Umeå tog det stopp. Det var våren 2019 och han hade turnerat landet runt med sin standup. Vissa kvällar med dubbla föreställningar.

– Jag hade gjort sånt grovt våld på mig själv, pushat mig alldeles för hårt. Det kanske var den där väggen som folk pratar om.

Det blev tomt i huvudet. Som om han plötsligt var hjärnskadad.

– Jag åkte hem, låste in mig i lägenheten och kunde inte sova på flera dygn. Så dåligt har jag nog aldrig mått.

VEG + VIN

Själv hade Marcus Berggren en idé om att han behövde äta mindre kött och sluta dricka sprit. Lösningen var att bli vegetarian och byta ut spriten mot vin.

I efterhand låter det lite som ett skämt, nu berättat med Marcus Berggrens komikerstämma. Han ristade in »veg + vin« med ett gem på underarmen.

– Det var vad min sjuka hjärna kom fram till då. Jag köpte linsfärsbiffar och tio flaskor rödvin. Min fru var bortrest några dagar och när hon kom hem var jag ett vrak.

Det var hans fru som fick iväg honom till en läkare som konstaterade att han hade en utmattningsdepression. Han började i terapi. Testade antidepressiv medicin.

Läkaren sa »det finns inte några piller mot din personlighet«.

– Men det funkade inte för mig, och till slut sa läkaren typ »det finns inte några piller mot din personlighet« och sen blev jag utskriven.

Skriver om sin uppväxt

Det var under den perioden, då han inte längre var i skick att stå på scen, som han började skriva uppväxtskildringen »En bra plats i skallen«. Där berättar han i romanform om tonårstiden i Kungälv, drömmen om att slå igenom med bandet, festandet, vänskapen, kärleken, lögnerna och sveken. Om hur han som tonåring behandlas för ätstörningar och utvecklar ett drogmissbruk.

– Jag tänkte att jag skulle skriva något mer förväntat, typ putslustiga anekdoter. Men ju mer jag skrev desto mer jobbiga saker dök upp. Det kändes förljuget att försöka svänga förbi dem. Istället grottade jag ner mig.

Han säger att det var terapeutiskt, att han fick syn på sig själv under skrivandet. Han hörde av sig till människor som varit viktiga för honom, som han sårat, och bad om ursäkt.

– I vissa fall blev man förlåten, i andra fall inte. Men det var ändå bättre att vända på de stenarna.

Ätstörning får uppmärksamhet

»En febrig bladvändare« och »en generationsroman för småstadskillar« skrev recensenterna. Marcus Berggren blev – till sin förvåning – intervjuad om sin erfarenhet av ätstörningar i både Carina Bergfeldts och Bianca Ingrossos talkshower.

– Det var ett enda kapitel i boken om ätstörningen, men det fick verkligen ringar på vattnet. Jag har aldrig sett det som en mission, ett aktivt val att prata om psykisk ohälsa, men det är väl intressant för folk och många känner igen sig.

Det var så skamfyllt gentemot mina föräldrar så jag höll mig verkligen på mattan.

Boken slutar med att föräldrarna står utanför dörren till lägenheten som Marcus Berggren delar med en kompis, i en tillvaro där det sköna slackerlivet blivit allt mer destruktivt.

– Precis så var det. Mina föräldrar har alltid jobbat med barn och unga, och det fanns nog inte i deras värld att jag skulle hålla på med droger. Men de tog med mig hem och såg till så att jag fick rehab. Det var en ångestdans med pissprov varje vecka. Men det fungerade. Det var så skamfyllt gentemot mina föräldrar så jag höll mig verkligen på mattan.

Folkkär vid 34

Då var han tjugo år. Idag är han en 34-åring med en lysande karriär som komiker och författare. Han har blivit folkkär genom sin medverkan i Bäst i test och På spåret, varit programledare i P3 och värd för musikgalan P3 Guld.

Tillsammans med komikerkollegan Carl Stanley har han podcasten Tombola. På den långa cv:n finns också musiken med bandet Sjuk hus. Men medan tåget rullat har han återkommande trillat ner i det han kallar »mörka hålet«.

– Standup har fungerat som medicin. Det är en potent endorfinkick. Man har hela tiden fyllt på med främlingars kärlek och applåder.

Som standupkomiker är mörkret en fördel. Mycket handlar om att berätta om nederlag på ett roligt sätt, säger Marcus Berggren. Och han ser ett mönster hos kollegorna, att de är flera som försöker hantera ett dåligt mående »med att fortsätta gigga«.

– Men ibland kolliderar det med »hålet« och för att då kunna köra skämt i en och en halv timme måste man tortera en bit av sin själ. Idag har jag svårt att se hur jag kunde göra det, men det gick.

Det kan finnas en förklaring, inte en bortförklaring, utan en förklaring. Då kan jag också förlåta mig själv.

»En del av samma gegga«

Ätstörningen, missbruket, utmattningen och de återkommande depressionerna har han betraktat som enskilda händelser utan koppling till varandra. Tills nu.

– Jag har börjat se olika saker som symptom på något underliggande. Att det är en del av samma gegga. Det är så jävla skönt! Jag har haft så mycket skam över saker som jag har gjort. Men det kan finnas en förklaring, inte en bortförklaring, utan en förklaring. Då kan jag också förlåta mig själv.

Förklaringen är än så länge inte en diagnos. Men det kan vara på gång. Nu har han kommit in i systemet, som han säger, och gör en psykiatrisk utredning. Han blir tagen på allvar. Samtidigt som han för första gången själv tar sin psykiska ohälsa på allvar. Men det var motvilligt till en början.

– Jag har väl tänkt att det är såhär folk har det. Ibland mår man så in i helvete bra och sen har man perioder när det inte är så. Det är min fru som har propsat på att jag ska ta tag i det. Hon har verkligen varit den stora hjälpen i mitt psykodrama.

Parterpi som fälla

Parterapin som hon bokade åt dem ser han »lite som en fälla«. Det handlade egentligen inte om deras behov av hjälp som par, utan om honom. Det var också tydligt för terapeuten som lyssnade på honom och såg till att han slussades vidare. Till »the real professionals« där han befinner sig nu.

– Hade det bara varit jag så hade jag kunnat köra på ett tag till med de här svackorna. Men när man har en partner, ett slags vittne, så blir det annorlunda. Och sedan ett barn på det. Då blir det ohållbart.

Jag har en stark flyktkraft i mig.

Nu finns det en familj. En treårig dotter att ta hänsyn till. Han kan se det i hennes ögon ibland, säger han, att »fan den här gubben är ju svajig«. Och det känns inte längre okej att bara köra på, att skämta bort det svåra.

– Jag har en stark flyktkraft i mig, att jag bara vill sätta mig i bilen och köra tills vägarna tar slut. Det kan man inte göra som förälder.

Hittar kickar på Leos lekland

Standup har han inte gjort på två och ett halvt år. Och än så länge har han inte några planer på att ta upp det igen, det som tidigare har fungerat som en form av medicin.

– Man får hitta kickarna på Leos lekland, ta en slät kopp kaffe och andas genom näsan. Jag försöker träna också. Och sen har jag skrivandet och musiken, men det är inte som den där sprutan i frontalloben som standup kan vara, utan lite mer puttrigt.

Poesin är ett kreativt uttryck jag kan ägna mig åt när jag är på mitt lägsta.

Han har börjat skriva poesi. Förra året kom diktsamlingen »Den lilla oron och den stora oron«.

– Poesin är ett kreativt uttryck jag kan ägna mig åt när jag är på mitt lägsta. Det är mycket annat som dör då, men det finns en jäkla kraft i att man kan skriva dikter från botten av ett källarhål.

Poesisamlingen Åland

Han beskriver poesin som ett sätt att se på världen och hålla hjärnan upptagen, liknar det vid att grubbla på ett schackdrag.

– Man har tråkigt och så tittar man på himlen och börjar fundera på hur den skulle kunna beskrivas på ett poetiskt sätt. Tidigare hade skämt den funktionen för mig. Jag hanterade vardagens leda genom att försöka hitta skämtet i olika situationer.

I höst kommer diktsamlingen »Åland«, och redan nu har han ytterligare en på gång. Marcus Berggren har en ständig rörelse framåt. Tonårsbandet blev inte någon storslagen succé, men i oktober kommer den första skivan: »Intresse för comboyliv«.

– Jag har hållit på med musik dagligen sen jag var typ tio år och nu äntligen händer det. Jag har alltid velat göra en skiva.

Oro för dignos

Drivet handlar om lust, säger han. Det är helt enkelt kul när det händer saker.

– Men det finns ju ett sår där någonstans också, och det är det jag försöker ta tag i nu.

Nu måste jag väl leva som jag lär.

Samtidigt finns det en oro, att en psykiatrisk diagnos och behandling – vad det än landar i – skulle kunna påverka drivet negativt. Att såret fyller en funktion.

– Men till slut pekar matten på att man kanske måste offra något. Jag har haft många i min närhet som har varit ganska rejält sjuka men som också har jobbat med kreativa saker och som har varit rädda att en behandling skulle påverka kreativiteten. Som utomstående har jag alltid tänkt att, vad fan, så där kan man inte göra mot sin omgivning. Så nu måste jag väl leva som jag lär.

Men han lägger till att han hoppas på att kunna få hjälp med svackorna och ändå behålla drivet, det roliga och det lätta. Det som ständigt tar nya former.

Tillbaka i Göteborg

Han närmar sig scenen igen, men nu i en annan form. Under sommaren har han flyttat tillbaka till västkusten, lämnat Stockholm för Göteborg, och i höst bjuder han sina svältfödda fans på en rad liveframträdanden i den nya hemstaden. Han kallar det »Komik-Musik-Tragik« med tillägget »provföreställning«.

– Jag vet inte riktigt vad det är. Du vet, jag är uppvuxen med Carl-Einar Häckner och han trollar ju, men det är inte bara det. Det är mycket mer. Och lite oklart. Jag har någon dröm om att hitta den perfekta mixen av musik, poesi, anekdoter. Man får väl prova sig fram.