Henrik Wahlström: »Vi behöver prata om det som inte är så glatt«

– Det kan vara äldre män i 60-årsåldern som känner igen sitt yngre jag. Och nu ska han söka hjälp. Det är så många som gått hela livet och tänkt att »det här är inget att ta på allvar« och som skulle kunna få det så mycket lättare.

Henrik Wahlström är en kändis med många bitar i sitt personliga legobygge. Han har bakgrund på teve, är framgångsrik som influencer med en mix av sketcher, allvar och samtidskommentarer byggda i lego, storsäljande författare och målande konstnär, föreläsare samt upphovsman till och motor i uppochnerkampanjen. Till Revansch säger Henrik att det bästa ändå är möten med människor, att träffa folk på riktigt.

På föreläsningarna talar Henrik på temat kommunikation om psykisk ohälsa. Engagemanget är påtaglig när han pratar om att sprida kunskap och motverka fördomar. Han anlitas av allt från sjukhus till kyrkor, föreningar, företag, högskolor och kommuner. Med sig i bagaget har Henrik sin livserfarenhet och en bipolär diagnos.

Barndomen ältades

Men vi börjar från början. Som liten sa Henrik till sina föräldrar att han alltid kände sig utanför och inte hittade någon som var likadan som honom. Att han kände så, men inte visste varför.

På det hela taget hade han en trygg och kärleksfull uppväxt. Det fanns trassel och sorger, men inget som kunde förklara återkommande perioder av oro, ångest och nedstämdhet.

– När jag vid 17 års ålder gick i terapi så ältades min barndom till förbannelse för att försöka hitta vad det var som hade hänt, som kunde förklara varför livet blivit så svårt, säger Henrik och fortsätter:

– Då upplevde många vuxna omkring mig att jag inte ville berätta, att jag var tyst för att jag hemlighöll något. Och så var det ju inte.

Det finns föräldrar, inte minst fäder, som tycker att det är ett slags nederlag.

Vuxenvärldens sätt att nonchalera barns upplevelser, oavsett om det gäller att försöka dra fram orsaker som faktiskt inte finns eller att be dem bita ihop tills det gått över, är något Henrik brinner för att förändra. Att om barn mår dåligt så ska man stå på dess sida, och söka hjälp. Inte bestämma sig för att »det är inget fel på min unge«.

– Det finns föräldrar, inte minst fäder, som tycker att det är ett slags nederlag att medge att det finns något där, något genetiskt eller en diagnos – och ser det som en skymf. Den inställningen tar inte bort besvären. Det innebär bara att när personen får hjälp, och kanske en diagnos, så kommer den med en massa extra skam som inte hade behövts.

Felaktig behandling

I gymnasiet fick Henrik stöd av psykolog men också en felaktig behandling för depression. För visst gick det ner men också upp. Deppiga perioder följdes av ett uppvarvat tillstånd. Henrik beskriver det som »oerhörda svängningar«.

Och det fortsatte efter gymnasiet, i de unga vuxenåren. Han inledde mängder av projekt, arbetade som dj, vände på dygnet och sov ibland inte alls. Det bar sig inte bättre än att Henrik utvecklade alkoholism som en form av självmedicinering. Idag vill han att fler lär sig känna igen symtom som hypomani och mani.

– Om någon redan tidigt hade kunnat se att »det här är ju hypomani« så hade saker kunnat bli väldigt annorlunda.

»Ett glapp på 20 år«

Hypomani kan yttra sig på olika sätt för olika människor, men kännetecknas av att ett upplevt mindre sömnbehov, mindre konsekvenstänk, starkt positiva känslor och för vissa en ökad kreativitet. Det är något som kan gå över av sig själv, men hypomani kan utvecklas till mani där många tappar omdömet helt och hamnar i stora konflikter med omvärlden. Det var i tonåren som en mer spridd kunskap om det här hade varit hjälpsam för Henrik, och många med honom.

– Det var ingen som reagerade på att det var en tydlig hypomani utan det går ytterligare åtta år innan jag får hjälp. Och när jag väl får diagnosen så gick det ytterligare tolv år innan jag vågade berätta om den. Vi snackar ett glapp på 20 år, från det att den är tydligt utblommad till att jag säger att jag har den här sjukdomen. Det är knäppt!

Henrik arbetade i många år i tevebranschen i Stockholm. Han berättar att han en gång diskuterade idén att skildra bipolaritet i en teveserie med en beställare.

Processen kan gå snabbare, om det funnits en större acceptans.

Uppdragsgivaren tyckte att det lät bra och föreslog att man skulle följa en person som söker hjälp, får diagnosen och sedan blir stabil med hjälp av medicin. Henrik fick förklara att det inte skulle fungera, och menar att det är ett exempel på att många inte känner till hur lång en sådan resa är – att han skulle behöva följa en person i flera år.

– Det är inte som med en knäskada. Det här är en sådan lång process. Men den kan gå snabbare, om det hade funnits en större acceptans, säger Henrik Wahlström.

Fick rätt frågor

När Henrik i 25-årsåldern sökte hjälp för sin alkoholism var det för att nära och kära ville det. Han motiverades av att han ville att omgivningen skulle sluta vara arga, ledsna och besvikna på honom.

Väl på plats på missbruksenheten fick Henrik till sist rätt frågor och rätt diagnos och på det följde rätt insatser. Med nya levnadsvanor och rutiner, med samtal och mediciner som det tog flera försök att prova sig fram till. Det tog tid och var en process men till sist kändes livet stabilt.

Bara en handfull fick veta om diagnosen; mamma och sambo och ett par till. Det kändes aldrig som ett alternativ att berätta det för fler. Han ville inte heller att arbetsgivarna som anlitade honom som frilans skulle veta något, övertygad om att det skulle leda till att de gav jobben till någon annan.

Livet flöt på, men Henrik tänkte också på vad han hade behövt tidigare i livet. Att han och många andra saknat kunskap om bipolär diagnos. Hur det skulle vara om fler visste att det gick att ha ett liv med karriär och familj. Att kunna vara öppen och prata om det. För Henrik vet att de finns de som lämnas ensamma utan stöd.

– Jag hade en bekant som inte fick någon hjälp över huvud taget. Han fick bipolär diagnos, han fick medicinen, men han fick inget stöd. Han levde bara tre dagar efter det beskedet, säger Henrik och fortsätter:

– Det är en för tung sak att få på sig! Att som ung människa få en kronisk diagnos som innebär att man blir suicidal och så blir man utskriven och får gå hem. Det är så absurt. Det var det som knuffade mig att nå ut med det här, att berätta om det.

Vill ge hopp

Den 1 januari 2021 tog Henrik Wahlström klivet. Han postade ett inlägg på Instagram och skrev att han är bipolär. Det var illustrerat med ett legobygge som är en bild av bipolaritet: den lilla figuren balanserar på en smal bom mellan ett nattsvart landskap där hotfulla taggiga former spretar, och en trädgård översållad av färgstarka legoblommor och blad och en glittrande fond i pigga färger.

– Jag var väldigt nervös!

Tankarna rusade. Han hade 50 000 följare och hade ingen aning om inlägget skulle mötas av tystnad eller upprörda känslor. Vad vänner han känt länge skulle tycka om att Henrik berättade först nu. Efter att ha lagt undan telefonen i flera timmar så kikade han. Det hade kommit mängder av positiva kommentarer.

Det var en start, men det fanns helt klart mer att säga. Det rasslade in berättelser och vittnesmål från följarskaran som ökat till över 220 000 personer sedan dess. Och Henrik fortsatte tänka på vad han själv behövt i form av hopp och kunskap långt tidigare i livet. Idén om en slags prideflagga för psykisk ohälsa föddes.

Henrik lanserade uppochner-hjärtat som en symbol för den som är öppen att prata om psykisk ohälsa och har en accepterande inställning. Ett sätt att bryta stigma och skapa trygghet för alla dem som bär den eller ser hjärtat i olika sammanhang.

Om dom kommer dit för tramset så kan jag servera något som de inte alls trodde att de skulle få lyssna på.

Plats för trams också

2023 kom boken Uppochner: en överlevnadshandbok för bipolär sjukdom där Henrik Wahlström samlar tips och generöst delar med sig av berättelser ur sitt liv, och psykiater Katrin Skogberg Wirén bidrar med fakta. För den som läser boken är det uppenbart att duon vill sprida hopp, att det är en tuff diagnos som innebär utmaningar i livet, men budskapet är att du kan få ett fint liv.

Legobygget och liknelsen med balansbommen har synts i SVT:s Fråga doktorn, i ett TED-talk och många tidningsintervjuer. Henrik är en flitigt anlitad föreläsare och ambassadör för Mind. Han har upptäckt Fontänhuset och varit på besök i deras verksamhet för personer med psykisk ohälsa.

– Det är en bra resurs. Bara detta att man är saknad om man inte dyker upp, det är jätteviktigt för många människor, säger Henrik.

Blandningen mellan allvar och lek rullar också vidare på Instagram.

– Jag har alltid gjort mycket trams, och det var så mitt konto växte. Det fanns ingen plan med det, men sedan har det utvecklats till en taktik, att dra in folk som inte känner till saken. Människor som ännu inte har intresse av psykisk ohälsa, eller har jättemycket fördomar om det.

Tack vare återkommande roliga inlägg som »Skånska hästar som tänker på saker« och »Skitjobbiga människors riksförbund« så hittar många till Henriks konto.

– Om dom kommer dit för tramset så kan jag servera något som de inte alls trodde att de skulle få lyssna på, men som de får tugga i sig.

Henrik målar också tavlor och har två konstutställningar inbokade. Vid sidan av sitt publika liv umgås han med familjen. De bor i samma lilla by utanför Lund som han bodde sitt första levnadsår, så på så vis är cirkeln sluten.

»Finns mycket att göra«

Henrik Wahlström går in i 2025 med fortsatt engagemang i uppochner-kampanjen. Över 300 personer har precis som Henrik Wahlström tatuerat in hjärtat på bara skinnet. Han har en webbutik med produkter med uppochner-symbolen där vinsten går till organisationen Mind som bland annat driver självmordslinjen.

Det finns mycket att göra och jag slutar inte här.

Kan du se att du flyttat fram positionerna för samtal om psykisk hälsa?

– Jag får höra att jag gjort skillnad, och det känns fint. Men om jag tror på det varierar lite från dag till dag. Det har hänt mycket på många områden. Det är fortfarande en hög tröskel när det handlar om psykiska sjukdomar, som att prata om att man är bipolär eller schizofren. Vi behöver acceptera att vi behöver prata om sånt som inte är så glatt, säger Henrik Wallström och fortsätter:

– Succén för uppochner-kampanjen visar att det går åt rätt håll. Men det finns mycket att göra och jag slutar inte här.