Bennet efterfrågar en tredje påföljdsform

Begrepp blandas samman

Tova Bennet har på liknande sätt studerat 171 domar från ett år i svenska tingsrätter och hovrätter, där personer hade genomgått rättspsykiatrisk undersökning och hade en allvarlig psykisk störning vid gärningen.

I sin doktorsavhandling visar Tova Bennet att det svenska rättssystemet systematiskt blandar samman begreppen som gäller skuld- och ansvarsfrågan, behovet av vård och behovet av samhällsskydd. Ett skäl till detta är det unika svenska rättssystemet, där begreppet ”otillräknelig” inte gäller. I de allra flesta andra länder ses vi som ”otillräkneliga” om vi begår brott när vi är allvarligt psykiskt sjuka eller har en svår intellektuell funktionsnedsättning, och vi ska då frias från ansvar.

Fokus på påföljden

I Sverige utgår i stället rättssystemet från att alla människor har en ansvarsförmåga, att vi i någon mening har förmågan att tänka rationellt även när så inte är fallet. Människor kan alltså dömas och ställas till svars för brott även om de varit i psykos eller har en intellektuell funktionsnedsättning. Fokuset blir i stället på påföljden. Den som lider av en allvarlig psykisk störning kan dömas till rättspsykiatrisk vård, annars fängelse.

I praktiken innebär det svenska systemet att domare i tingsrätter och hovrätter, för att kunna fälla personer för brott, måste utgå från att människor förstår vissa grundläggande saker och kan tänka rationellt fast de kanske inte gör det. I de flesta fall blir det fällande domar.

Intressen kan sammanfalla

Huvudproblemet är att det svenska systemet blandar ihop olika intressen med varandra. Intressen som gäller vård, skuld och ansvar respektive samhällsskydd blandas samman. Ibland fungerar det bra, när dessa intressen drar åt samma håll. Det kan vara när en person är ansvarig för ett brott och det finns ett vårdbehov som kan tillgodoses, och det samtidigt finns ett behov av att hålla personen frihetsberövad för att samhället ska kunna skyddas. Då kan påföljden rättspsykiatrisk vård fungera väl.

– Den rättspsykiatriska vården verkar vara bäst anpassad för dem med psykos, säger Tova Bennet.

Inte alltid vårdbehov

I andra fall, det kan gälla personer med autismspektrumdiagnos eller intellektuell funktionsnedsättning, finns det inte alltid ett vårdbehov som rättspsykiatrin kan tillgodose. Personernas funktionsnedsättningar blir inte mindre, oavsett hur länge de vårdas, och i vissa fall kan vården till och med göra dessa personer sämre.

– De kan få väldigt svårt att komma ut från den rättspsykiatriska vården, som då blir ett verkligt livstidsstraff. Behovet av samhällsskydd riskerar i dessa fall att få oproportionerligt stor betydelse. Då kan fängelse i vissa fall vara att föredra.

Det är här Tova Bennet tänker att en möjlighet vore att införa en tredje påföljdsform, som utgår från lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, LSS. Det kan finnas ett behov av stödåtgärder, ibland varaktiga, men den rättspsykiatriska vård som finns idag gör ingen sådan skillnad mellan vård- och stödbehov.

– I en särskild stödinriktad påföljdsform skulle man kunna väga in de olika perspektiv som finns och få en helhetssyn.

Man skulle kunna väga in de olika perspektiv som finns och få en helhetssyn.

Tidsbestämd vård bör utredas

Ett annat förslag som skulle kunna utredas är att tidsbestämma den rättspsykiatriska vården, i stället för att den ska upphöra när vårdbehovet inte längre finns, vilket gäller idag.

– Man skulle kunna sätta ett slutdatum för den vård som faktiskt är en påföljd för brottet, men då skulle man samtidigt gå ifrån den grundläggande tanken att vårdbehovet ska vara styrande.

Tova Bennet har sedan hon började forska förordat att Sverige borde reformera straffrätten och återinföra begreppet tillräknelighet. Idag tänker hon snarare att en sådan reform inte är helt nödvändig utan att Sverige kan utnyttja de möjligheter som ligger i att vi har ett unikt system.

– Brott och psykisk sjukdom är ett känsligt ämne, och det finns en ovilja inför en stor reform om tillräknelighet. Ingen vill ha på sitt ansvar att ha drivit frågan om det sedan visar sig att någon som begår ett vansinnesdåd blir frikänd, säger Tova Bennet.

Svårt att få gehör

Personer som har allvarlig psykisk ohälsa och är dömda för brott hör till samhällets mest utsatta grupper och har svårt att få sina röster hörda.

– Den här gruppen kan fara illa under lång tid utan att någon riktigt bryr sig.

Den kritik som framförs mot att det svenska systemet fungerar dåligt bygger oftast på erfarenheter från enskilda fall, men det är vanskligt att göra förändringar av rättssystemet och rättspsykiatrin utifrån enstaka vansinnesdåd, menar hon.

Den här gruppen kan fara illa under lång tid utan att någon riktigt bryr sig.

Ser systematiska brister

Ungefär 250 personer döms varje år till rättspsykiatrisk vård i Sverige och det är genom att studera vad som händer i vardagen för dessa personer som det går att få syn på mer systematiska brister och problem. Det är det Tova Bennet gjort i sin doktorsavhandling.

– Och där kan jag säga att min forskning bekräftar att farhågorna stämmer. Det blir ofta fällande domar och det är svårt att bli friad vid det jag kallar atypiska sinnestillstånd. Det handlar inte om enstaka fall utan det finns en systematik i tillämpningen.

Fakta: Lagar för rättspsykiatrisk vård

Det finns flera lagar och flera syften som handlar om bland annat tvångsvård, straffpåföljd och samhällsskydd.

• Lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV)
• Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT)
• Patientlagen
• Hälso- och sjukvårdslagen
• Brottsbalken
• Fängelselagen

Källa: NSPH

Fakta: Tillräknelighet i samband med brott

Med tillräknelighet menas att en person som begår ett brott kan förstå och kontrollera sitt handlande. Den som inte är tillräknelig anses i nästan alla andra länder vara utan skuld och ska frias.

I svensk rättslagstiftning finns inte krav på ”tillräknelighet” som i de flesta andra länder. Det betyder att personer i Sverige kan åtalas och dömas för brott oavsett vilken psykisk status de hade när brottet begicks. Så har det varit sedan Brottsbalken infördes 1965.

År 2008 blev det möjligt i Sverige att utdöma fängelsestraff även för den som begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning.