Ann-Helén vill slå ett slag för fantasin

Den nydebuterande poeten Ann-Helén Andersson har vid 42 års ålder många erfarenheter och reflektioner som ljuder med klar stämma i hennes texter. Debutboken kom ut 2022 på Ekström & Garay. Den har ett vackert omslag där en enorm våg med buteljgrönt och blågrått vatten och yvigt skum rör sig mot läsaren, bokstäverna ser ut av vara omskakade av rörelsen.

Boktiteln är ”Som nyanserna på min favorittavla”, vad är det för tavla?

– Det är en dubbel anspelning, jag har med den dikten i två versioner. Den första dikten är en kärlekshälsning till en gammal ungdomskärlek och i slutet av diktsamlingen är det som en kärlekshälsning till Kristina Lugn, vilket kan låta jättekonstigt. Men hennes dikter är min väg in i lyriken. Hennes författarskap har funnits med mig ända sedan gymnasiet, berättar Ann-Helén Andersson.

– Jag tänkte när jag var 16 år att poesi är lite besvärligt och man ska kunna en massa saker, men Kristina Lugns dikter kunde jag förstå, ta till mig och identifiera mig med. Apropå psykisk ohälsa så har hon ett starkt patos för alla ensamma, olyckliga och deprimerade människor.

Studerade till litteraturvetare

Ann-Helén Andersson är medlem i RSMH och är numera tillbaka i sitt barndomssamhälle Arvidsjaur. Tidigare i livet har hon studerat till litteraturvetare på Umeå universitet och bott ett par år i Spanien.

Har du alltid skrivit?

– Ja, så länge jag kan minnas har jag skrivit. Jag har lättare för att skriva än att uttrycka mig i tal. Det jag inte vågar säga, vågar jag skriva.

– Jag har som många andra varit en »duktig flicka«, man ska vara skötsam och tyst och snäll på något sätt. När jag blir ledsen eller om det är någon som är dum, då skriver jag alltid om det. Jag skriver dagbok och jag skriver ofta dikter.

När skriver du?

– Jag brukar skriva på förmiddagarna, då är jag piggast. I och med att jag är hjärntrött orkar jag inte hur mycket som helst, men jag orkar i alla fall en timme per dag.

Har du en speciell plats du skriver på?

– Hemma i soffan med min laptop. Det är inte exklusivt, det är en billig hyreslä- genhet, men jag trivs. Jag har utsikt över en träddunge utanför och det som kallas Lappstaden, en samling med samekåtor. Blir det en särskild sinnesstämning som infinner sig?

– Det blir det. Jag känner mig fri och lite mer lugn och tillfreds. Att jag får vara.

Boken dunsar ner i tvångsvård

Det står om boken på förlagets hemsida att den ibland ”dunsar ner i kvinnomisshandel, tvångsvård och cancerbesked”. År 2015 fick Ann-Helén Andersson en paranoid psykos, och strax därefter upptäckte man att hon hade en hjärntumör. Innan dess hade hon levt i ett misshandelsförhållande. I en av dikterna står det om att bli »spritt språngande galen« av att leva hemligt.

Hur hänger ditt mående och skrivandet ihop?

– Jag har levt i ett misshandelsförhållande och det skämdes jag oerhört för, jag ville inte berätta om det. Jag tror att jag mådde väldigt psykiskt dåligt av att inte våga uttrycka mig. Om en människa dessutom förminskar allt man gör, så blev frågan vad som är på riktigt och vad som är på låtsas. Det snurrade runt helt i mitt huvud.

– Jag har kommit till den punkten nu, att jag aldrig mer vill vara så tyst. Det betyder inte att jag vill fläka ut varenda detalj i mitt liv, men jag menar att det finns massor av människor som upplever liknande saker. När man skriver om det så kanske det inte är så skamligt, det kan ta udden av skammen. Går det att prata om att skrivande kan vara terapeutiskt?

Jag älskar att tänka på ord och formuleringar.

– Ja, så upplever jag det absolut. Samtidigt har jag ett intresse av att skriva. Det är ju inte bara självterapi, det är terapeutiskt och befriande men jag älskar också att tänka på ord och formuleringar.

Utgår dikterna från ditt liv?

– Jo, men det är inte en självbiografisk diktsamling utan jag blandar läst och levd erfarenhet och ren fantasi. Jag väver in det ena i det andra. Jag älskade alla fantasivärldar när jag var barn, och låtsaskamrater, det tycker jag är viktigt för litteraturen, inte bara vad som har hänt och inte, utan hur det skulle kunna vara. Jag vill verkligen slå ett slag för fantasin!

Tufft att refuseras

Intresset för att skriva verkar bara öka i samhället; det finns många studiecirklar och kurser om att skriva poesi och skönlitterärt. Poddar om skrivande är mycket populära och författarintervjuer läses flitigt digitalt och i tidskrifter. Samtidigt växer högarna på förlagen med inskickade manus från personer som vill få sina texter utgivna.

Ann-Helén Andersson säger att hon velat få sin poesi utgiven under lång tid. Det började 2009 med att hon skickade in till ett förlag och fick ett avslag men också ett uppmuntrande brev.

– Min bok som kommer ut nu är den sjätte boken som jag skickat in till förlag. När jag skrev den hade jag nästan gett upp hoppet, efter alla refuseringar.

Hur känns det att refuseras?

– Det känns jättetråkigt! Jag kanske har tagit det lite för hårt, men jag blev nedslagen. Det känns lite bättre med ett personligt brev, till exempel om att det inte är kommersiellt gångbart, för lyrik säljer ju inte.

– Men det har varit perioder som jag inte kunnat skriva, som när jag blev refuserad på min fjärde bok.

Hur kändes det när förlaget tackade ja?

– Det kände som ett kvitto på att jag kan skriva. Det finns ju alltid smaken och baken, men det kändes ändå bra att någon tyckte att det här var okej kvalitet. Jag fick ett lugn i kroppen.

Vi är också vanliga människor och inga monster.

Du är medlem i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH. Vad betyder det för dig?

– Nu har jag inte engagerat mig i en lokalförening, men jag tycker det är viktigt att RSMH finns. Inte minst för patientperspektivet och brukarrätten. Det är viktigt att vi får komma till tals. Jag brukar läsa RSMH-bloggen och jag tycker den är viktig, den bryter stigmatiseringen. Vi är också vanliga människor och inga monster.

– Med mitt eget skrivande vill jag också bryta stigma. Jag har haft en psykos och skämts jättemycket. Jag har fortfarande svårt att säga det till folk, att jag äter anti-psykotisk medicin. Det kanske är i mitt huvud, men det känns skamligt på något sätt.

– Jag tror det beror på samhället. Om någon begår ett våldsbrott, ja då är det såklart någon som har drabbats av en psykos. Det är ofta det förknippas med sådant, är man deprimerad, det är en sak, men har man en psykos så är bilden att man är nästan farlig. Det gör mig lite arg.

Vad gör du framöver?

– Jag fortsätter skriva som jag vill och skriva lyrik fast man tjänar, ja, tre kronor på det. Det är ju inte för pengarna jag gör det. Utan för att jag vill kommunicera och nå fram.

– Jag skriver en sagobok i romanform och det kommer säkert ta ett par år, och parallellt med det skriver jag på två diktsamlingar.