Niki Lindroth von Bahr: »Jag behöver arbeta för att må bra«

När rädslorna och ångesten börjar dra i konstnären och filmskaparen Niki Lindroth von Bahr begraver hon sig i sina apokalyptiska miniatyrvärldar. Skapandet är hennes sätt att möta demonerna – tillsammans med humorn.

Det kunde räcka med ett nyhetsinslag på tv. Eller en förmaning från en välvillig vuxen. Sedan vaknade det lilla orosmonstret i henne till liv.

– Min mamma har berättat att hon sa till mig en gång när jag var liten: »du får absolut inte peta i kontakterna«. Efter det blev jag livrädd för alla kontakter, trodde att de var jättefarliga och gick långa omvägar runt dem, säger Niki Lindroth von Bahr.

Om någon sa »tänk om en komet skulle träffa jorden« var det allt jag kunde tänka på.

En tillsägelse om att akta sig för fula gubbar ledde till att hon blev rädd att bli överfallen.

Och eftersom det sena 1980-talets nyhetsprogram dominerades av rapporteringen om hiv och aids gick hon runt med en ständig skräck för att råka trampa på en smittad spruta som lämnats i Gamla stans gränder i Stockholm, där hon växte upp.

– Jag var helt enkelt ångestdriven, neurotisk och väldigt rädd för katastrofer. Mina föräldrar försökte förklara och lugna mig, men om någon sa »tänk om en komet skulle träffa jorden« var det allt jag kunde tänka på.

MINDRE UNDERGÅNGSORIENTERAD

Hon ler åt minnet av sitt yngre jag och påpekar att hon inte är riktigt lika undergångsorienterad i dag. Det drar kallt från golvet och hon drar upp fötterna under sig i den beiga soffan i ateljén, som hon delar med flera andra konstnärer. Utanför det stora fönstret ligger Årstaviken grå och slaskig.

Vem är hon då, konstnären och filmskaparen med katastroftankarna? Niki Lindroth von Bahr är framför allt känd för sina stopmotion-filmer, i gränslandet mellan konstfilm och animation. Hon bygger upp miniatyrvärldar där små djurfigurer får gestalta oss människor – vår sorg, vår ensamhet och våra frågor om liv och död.

I filmen The End gör skådespelarna Noomi Rapace och Alexander Skarsgård ett par av rösterna.

VANN GULDBAGGE

Filmerna har belönats med flera prestigefyllda priser och visats på festivaler världen över. Det stora genombrottet kom med Min börda (2017), som fick en Guldbagge för bästa kortfilm. Det är en musikal som utspelar sig på en anonym handelsplats vid en motorvägsrondell någonstans i Sverige, där djurkaraktärer sjunger om sina monotona servicejobb på snabbmatsrestauranger, stormarknader och telemarketingkontor.

– Djuren har en avväpnande effekt som gör att berättelserna blir lättare att ta till sig, även om de handlar om människor. Jag tror att man känner sig mer inbjuden till en mörk historia om den berättas av en otymplig mullvad än av en människa, säger hon.

ÅNGEST BLIR KONST

I filmerna finns ett tydligt mörker. Ett mörker som hon till stor del hämtar inifrån sig själv. Hon berättar att hon samlar på sig ångestladdade platser och situationer som hon senare använder i sitt skapande.

I Något att minnas (2019) finns till exempel en scen där en snigel sitter på en läkarmottagning och mäter sitt blodtryck. Scenen bygger på ett läkarbesök från det verkliga livet, då hon fick veta att hon hade utvecklat diabetes.

– Jag hade precis fått mitt första barn och var väldigt skärrad. Jag insåg att jag drabbats av en kronisk sjukdom och skulle vara knuten till sjukvården resten av livet. I scenen ville jag återskapa mottagningsrummet in i minsta detalj. Det finns något terapeutiskt i att bygga de här platserna och att avdramatisera situationer som är obehagliga eller skaver på något sätt, säger hon.

En professor sa att det jag gjorde inte var konst.

Kanske handlar det till viss del också om självtvivel. De fem åren på Kungliga konsthögskolan var tuffa. Hon hade inte gått någon förberedande konstskola, kom från scenografins värld och upplevde dessutom att film inte riktigt räknades som »konst« på skolan.

– Det var inne med mer konceptuell konst och jargongen kunde vara ganska hård mot den som inte passade in. En professor sa rakt ut att det jag gjorde inte var konst. Det gjorde att jag länge tvivlade på om jag var tillräckligt bra, säger Niki Lindroth von Bahr.

KÄNSLAN AV MENINGSLÖSHET

Karaktärerna i hennes filmer brottas med problem som utöver monotona jobb även rör ämnen som ensamhet, meningslöshet och en känsla av att sitta fast. I Netflixfilmen The House köper huvudpersonen ett renoveringsobjekt som han förvandlar till perfektion för att kunna sälja dyrt – bara för att upptäcka att huset är fullt av pälsängrar.

Min existentiella ångest kommer mycket av hur världen ser ut.

Själv tycker hon att det är absurt med den här typen av fastighetsspekulation, samtidigt som många människor inte ens har tak över huvudet. Men hennes arbete är inget »politiskt plakat«, menar hon. Samhällskritiken fungerar snarare som en bakgrund till något annat hon vill berätta.

Många upplever världen som allt mer absurd och svår att förstå.

Hur påverkar det som händer i samhället och runtom i världen dig?

– Det är klart att utvecklingen i Europa och resten av världen påverkar mig, det som sker just nu är på många sätt helt galet. Samtidigt har jag alltid varit intresserad av politik och samhällsutveckling och jobbat så mycket med apokalyptiska teman att jag ibland kan tänka: »men så farligt är det väl ändå inte?«.

För du har redan ältat allt?

– Ja, ungefär så. Min existentiella ångest kommer mycket av hur världen ser ut, så det som händer nu är egentligen ingen överraskning för mig.

HANTVERKET ÄR VIKTIGT

Niki Lindroth von Bahr bygger alla världar och figurer för hand. Filmerna spelas in genom att figurerna flyttas millimeter för millimeter.

Det är ett tungt, petigt och extremt tidskrävande arbete, som hon ibland svär över. Men hon vill inte ta några genvägar och har tackat nej till förslag om att använda datoranimation eller AI.

– Det finns absolut skäl att ifrågasätta hur jag arbetar. Men hantverket är väldigt viktigt för mig och jag tror också att själva arbetet hjälper mig att må så bra som möjligt.

Att arbeta fysiskt är en överlevnadsinstinkt för mig.

Så vem skulle du vara utan ditt skapande?

– Jag skulle nog kunna jobba med många saker, men framför allt något där man använder händerna. Att arbeta fysiskt är på något sätt en överlevnadsinstinkt för mig.

Samtidigt lockar ibland tanken på trygghet, menar hon. Att få lön varje månad och veta att hyran går att betala.

Utöver mörkret finns det även något annat som blivit hennes signum – humorn. För vad vore berättelserna om sniglar som tar blodtrycket och snabbmatskassörskor som sjunger ut sin ångest utan den?

– Det finns alltid ett mått av humor och fånig dråplighet i det jag gör. Humorn är livsviktig. Förmodligen för att jag alltid haft det här mörkret i mig och det roliga och drastiska blir ett sätt att överleva. Animation är dessutom ofta lite bisarr och dråplig i sig.

Du kan när som helst plockas in i ett förhörsrum, åtminstone om du är mörkhårig.

LYX KONTRA DET HOTFULLA

Just nu färdigställer hon sin nästa kortfilm. Det heter The End och utspelar sig på en flygplats. Det är en plats hon själv upplever som rätt så obehaglig. Det beror mycket på hennes tidigare flygfobi, som hon i dag är i princip botad från. Men också på att flygplatsen är en så anonym plats, helt utan värme och identitet.

– Det är lyxen kontra det hotfulla. Du kan bläddra bland Ralph Lauren-skjortor eller köpa en cappuccino för 200 kronor. Och så kan du när som helst plockas in i ett förhörsrum, åtminstone om du är mörkhårig.

Det sista har hänt henne själv flera gånger, berättar hon. Till exempel när hon som höggravid satt instängd i ett förhörsrum i Los Angeles i flera timmar.

Filmen är inspirerad av Dante Alighieris verk Den gudomliga komedin och den krets i helvetet han kallar Limbo. I hennes tolkning driver själar runt och »längtar efter något oklart«, uppslukade av en populär realityserie. I flygplatsens förhörsrum ställer två mullvadar allt märkligare frågor till en uppgiven fluga. Och i kulisserna lurar döden.

TANKAR OM LIV OCH DÖD

Manuset förändrades när hennes pappa gick bort.

– Jag fick mitt andra barn veckan innan hans bortgång och rörde mig mellan hospice och avdelningen för nyfödda. Det var en kaotisk tid som fick mig att tänka mycket på liv och död.

Hur är det att skapa mitt i en kris?

– Just då kunde jag inte skapa, i kris blir man väldigt paralyserad. Men jag tog med mig många tankar från den tiden och skulle nog säga att den här filmen är den mest personliga jag gjort.

ARBETAR INTENSIVT

Hon kastar en blick i telefonen. Reser sig för att kontrollera ett mejl, minns ett möte om filmen hon arbetar med. På hyllor och bord runtom i ateljén står hennes djurfigurer och på skrivbordet trängs färgburkar, penslar och små verktyg.

Niki Lindroth von Bahr har en period av intensivt arbete bakom sig. Dessutom är hon småbarnsförälder – och ofta väldigt trött, erkänner hon.

Det är lätt att känna sig ensam i kärnfamiljslivet.

Var hämtar du kraft?

– Genom vänner. Jag älskar att laga middag ihop och att ses tillsammans med barn. Det är lätt att känna sig ensam i kärnfamiljslivet, så jag är väldigt tacksam för mitt kompisgäng.

»MAN BLIR ALDRIG KLAR»

Härnäst hoppas hon att The End ska nå sin publik och kanske till och med få premiär vid filmfestivalen i Cannes i maj. Hon har också börjat arbeta med en långfilm, och så drömmer hon om att jobba mer med skulptur.

– Annars önskar jag mig mest lugn och ro. Tid att äta middag med en vän eller se min favoritserie när barnen somnat.

Kommer det ett tillfälle när du känner dig nöjd och klar?

– Nej. Jag tror aldrig man blir klar. Inte ens när man ligger för döden. Det finns ett driv i att alltid ha ett projekt på gång – och den energin vill jag nog aldrig bli av med.

Fakta

niki lindroth von bahr

  • Född: 1984.
  • Bor: På Södermalm i Stockholm.
  • Gör: Animatör, filmskapare och konstnär.
  • Aktuell med: Filmen The End, där bland annat skådespelarna Noomi Rapace och Alexander Skarsgård gör rösterna.
  • En konstutställning med samma namn har visats på Kalmar konstmuseum under våren.

Miljö ur nya filmen The End.

Text Zandra Zernell Foto Julia Zernell