Märta Stenevi: »Om någon ska berätta så är det kanske jag «

I centrum står ett brev med uppgifter om att Stenevis ledarskap är toxiskt, det vill säga giftigt, och att det innebär »ett stort lidande« för flera av hennes medarbetare.

UPPGIFTER I DAGENS NYHETER

Den fjärde oktober 2023 publiceras uppgifterna i en artikel i Dagens Nyheter. Samma kväll går Märta Stenevi till två affärer och handlar sötsaker som till »ett barnkalas«. Hon äter snabbt och målmedvetet tills magen värker. Sedan kräks hon.

– Ärligt talat så ifrågasätter jag varje dag om det var en bra idé att berätta om hetsätningen. Det var väldigt svårt, säger hon.

Vi träffas på Bonnierförlagens kontor i Stockholm, en sommardag som kommer med regntunga skyar. Det syns på henne att det tar emot att prata om ätstörningen. En skiftning i ansiktet. En ansträngning i kroppen. Som om hon måste ta sats när hon svarar på mina frågor.

– Det är rädslan att det ska hållas emot mig, i en kultur som belönar kontroll och det manligt kodade sättet att hantera press: att stänga in sig med en whiskey.

VILL VARA ÖPPEN OCH BERÄTTA

Hon är också bulimiker, men det beskriver hon som sekundärt. Att kräkas är ett sätt att kunna leva med den egentliga ätstörningen och passera som så kallad normal. Att hålla vikten.

– Det är många som hör av sig, inte minst kvinnor i samma ålder som jag, som känner igen sig i det jag skriver. Det var någon som skrev att »vi behöver också en representation«. Om någon ska berätta så är det kanske jag, säger hon och ler.

Det återkommande ifrågasättandet landar ändå i att det var rätt att vara öppen. Det är inte heller en oväsentlig del av berättelsen om en av hennes livs djupaste kriser. Den som delvis pågick inför öppen ridå.

MP LÄMNADE REGERINGEN

År 2021 valdes Märta Stenevi till språkrör i Miljöpartiet, efter en tid som partisekreterare. Hon bildade par med Per Bolund och utsågs till jämställdhets- och bostadsminister i den rödgröna regeringen, som partiet lämnade i november 2021. Tiden efter beskriver hon som alltmer ohållbar, med konflikter både kring politiska strategier och kring hur arbetet inom partiet skulle organiseras.

Hon var frustrerad och sliten när det ödesdigra brevet läckte till Dagens Nyheter. Vittnesmålen var anonyma, men de kom från de egna medarbetarna. Rubriken löd: Internt larm från Miljöpartiet: »Toxisk toppstyrning«.

– Det är klart att jag har gjort saker som var fel, absolut, men jag visste inte vad jag hade gjort, det fanns inget konkret. Samtidigt tapetserades media med uppgifter från anonyma källor, om hur människor led i min närhet.

Ingen satte ord på det som hände.

Tystnaden var det värsta. Att ständigt undra vem som var rädd för henne. Vilka som led. Hon fick veta vad hon skulle säga utåt: »Vi tar det på största allvar. Det kommer hanteras av vår kanslichef enligt gängse rutiner. Vi ska vara en arbetsplats där man trivs och kan växa.« Men internt, på partikansliet, upplevde hon en kafkaartad situation: Att hon stod anklagad men inte gavs möjlighet att bemöta anklagelserna, be om ursäkt och hitta en väg framåt.

– Det var ingen där som satte ord på det som hände, säger hon.

»KONTROLLERAD KONTROLLFÖRLUST«

Tankarna snurrade och ångesten skenade. Vad hade hon gjort? Skulden och skammen var bottenlös. I det läget blev det livsviktigt – det var så det kändes – att hålla koll på vikten, att kontrollera så att nyckelben och höftben syntes tydligt. Hon skulle i alla fall inte bli tjock.

– Min ätstörning hänger ihop med hur livet ter sig. Det är ett sätt att hantera svåra känslor, ett destruktivt sådant såklart, men samtidigt är det bekant och tryggt när allt annat är osäkert. En kontrollerad kontrollförlust kan man säga.

SÅGS SOM DÅLIG DISCIPLIN

Det började tidigt. Märta Stenevi berättar att hon alltid haft »ett gränslöst sätt att äta«. Det finns en oro i kroppen, en rastlöshet som hon bär med sig. »Krafsandet« kallar hon det.

– Det är svårt att få stopp på det, men jag reagerar snabbt på det välbefinnande som kommer med att äta, och som tillfälligt tränger undan rastlöshet, oro och ångest.

Att hetsäta betraktades som ett tecken på dålig disciplin.

På 1980- och 90-talet, när Märta Stenevi växte upp i Helsingborg, pratade man inte mycket om ätstörningar. Och i sådana fall handlade det om anorexi eller bulimi – det som syntes fysiskt genom viktnedgång.

– Att hetsäta betraktades snarare som ett tecken på dålig disciplin, och inte som en ätstörning.

Idag vet man att hetsätningsstörning är ett sjukdomstillstånd som innebär ett periodvis överdrivet ätande som inte går att kontrollera, och som triggas av till exempel stress, oro och nedstämdhet. Det går att behandla med terapi och läkemedel. Märta Stenevi har erfarenhet av båda.

ANTIDEPRESSIVA GER EN PAUS

Det var först i 20-årsåldern som hon fick professionell hjälp. Sedan dess har hon i perioder tagit en hög dos av antidepressiv medicin. Det blir ett andrum. En paus från »krafsandet«. Men effekten klingar av efter några månader.

– Man kan bli helt frisk, och det måste vara målet, men för en del av oss är det oerhört svårt. Jag har börjat tänka på det som en beroendesjukdom, att det kan vara bra länge och sedan händer något …

Hösten 2023 hände det alltså något. Minst sagt. Och medan media rapporterade om kritiken mot henne växte självhatet. Det har varit en överlevnadsstrategi, som tog sin början under barndomen, i en skolmiljö där hon utsattes för kommentarer och gliringar.

– Det signalerades att jag var konstig, fel, ful, tjock. Självhatet blev ett sätt att skydda sig, att förekomma andra genom att själv påpeka bristerna. Jag har alltid varit rapp i käften och gjort det med ett slags humor. Men det flyttade in på insidan.

OMVALD TILL SPRÅKRÖR

Samtidigt som hon upprepade gamla välkända mantran, om att vara ful, fet och fel, deltog hon i debatter, intervjuer och klev i november 2023 upp på scen på Miljöpartiets kongress där hon blev omvald till språkrör. Som utomstående betraktare är det svårt att förstå hur kaoset på insidan kunde pågå parallellt med det ordnade yttre.

– Vi vill gärna hantera människor som »antingen eller«, men jag är faktiskt väldigt stark också. Det är ingen ”walk in the park” att leda ett parti.

INTERN KRITIK GICK UNDER HUDEN

Hon förklarar att yrkesrollen var en säker plats för henne. Hon var van vid att hantera »hånfulla ledarskribenter och trollarméer på sociala medier«. Som företrädare för partiet kunde hon gå in i en roll, göra det hon var bra på, det som var hennes uppgift. Det var internt i partiet det var svårt – när udden riktades mot henne som person. Det gick in under huden, säger hon.

– Efter kongressen tänkte jag att jag skulle ta det lugnare. Det var då jag krackelerade på allvar, när jag inte kunde gömma mig bakom min professionella roll.

Det är också ett svar på frågan om hur hon kunde hålla ihop utåt och fortsätta som språkrör. Att hon till slut inte gjorde det och blev sjukskriven.

STÖD FRÅN FAMILJEN OCH FRIDA

Det fanns ljus i mörkret. Familjen var en. Att kunna åka till sambon och barnen hemma i Malmö mellan varven. Där mådde hon »rätt bra«.

– Det finns något symboliskt med det geografiska avståndet, att sätta sig på tåget och komma till en annan plats.

Men det fanns också de inom partiet som stöttade henne, särskilt pressekreteraren Frida Färlin, som hon lyfter fram som ett avgörande stöd – både i boken och under intervjun.

– Hon såg att det var en ohållbar arbetssituation för mig, och att det hade varit det länge. Det var en anledning till att jag inte förlorade förståndet helt.

KÄNSLAN AV ATT INTE ORKA LEVA

Andra försökte visa omsorg, men det var svårt att ta emot. Märta Stenevi var rädd att göra folk illa, att sprida det där »toxiska« och tänkte att det var bäst att andra höll sig borta från henne. Hon hade tankar om att inte vilja leva. Och i bagaget finns ett självmordsförsök i tonåren.

– Det kan bli så otroligt svart i den där gropen. Men att känna att man inte orkar leva är inte samma sak som att vilja dö. Och i grund och botten vet jag att jag vill leva.

Märta Stenevi hade verktyg för att komma upp ur gropen och fick hjälp av en terapeut med erfarenhet av krissituationer. Men hon lyfter fram vikten av att det finns hjälp att få och att ingen ska behöva vänta på vård när situationen blir en övermäktig.

– När det handlar om att ta sig igenom stunden kan det inte vara två veckors väntetid, säger hon bestämt.

LÄMNAR PARTIPOLITIKEN

Är hon politikern eller personen Märta nu? Både och kanske. Sedan avgången i februari 2024, och efter en tids sjukskrivning, har hon suttit i riksdagen. Men i samband med riksdagens öppnande i september i år slutade hon och lämnar partipolitiken.

Varken jag eller någon annan är vår psykiska ohälsa.

En av dem som recenserat din bok, Jens Liljestrand i Expressen, skriver att det var ett stort misstag av dig att bli språkrör, med hänvisning till att du lider av »kronisk psykisk ohälsa« – vad tänker du om det?

– Jag blev sååå arg när jag läste det, säger hon och lägger armarna i kors. Hon tar en klunk kaffe innan hon fortsätter:

– Vad säger det om synen på vilka som ska fatta beslut i vårt samhälle? Är det de som aldrig har haft en kris? Jag har tänkt precis det han skriver, att jag är för skör, och känt skam över det. Men, nej, det är jag inte. Jag har varit med om svåra saker och hamnade i en ohållbar arbetsmiljö. Men varken jag eller någon annan är vår psykiska ohälsa.

TERAPEUTISKT SKRIVANDE BLEV BOK

Hon sänker armarna igen. Intervjun går mot sitt slut. Boken, som ligger på bordet mellan oss, är också ett avslut. Det var terapeuten som uppmanade henne att skriva för att få ordning på tankarna, att skapa en tidslinje och ett sammanhang.

Så småningom tog det terapeutiska skrivandet en annan form och blev Andas. Överlev. Allt kommer hon inte till botten med i boken, men det är hur som helst dags att gå vidare.

– Jag vet inte vad som väntar nu, men engagemanget som ledde mig till politiken finns kvar. Nu får jag hitta andra sätt att engagera mig.