»Det finns alternativ till tvångsåtgärder«

– Jag stöter på det, att folk undrar om det verkligen finns bältessängar och elchocksbehandling idag, för det är för många en symbol för historiskt dålig vård och paternalism, säger Jenny Wetterling.

Det är en symbol för historiskt dålig vård och paternalism.

Traumatisk upplevelse

Beslut om psykiatrisk tvångsvård fattas mot patientens vilja om det bedöms att du inte själv kan ta beslut, riskerar att begå självmord, skada dig själv eller andra människor. De kriterier som ska vara uppfyllda är att man lider av en allvarlig psykisk störning, har behov av heldygnsvård men inte medverkar till den.

Inom den psykiatriska slutenvården finns ett antal tvångsåtgärder. Insatser som bältning på en brits, tvångsinjektioner med lugnande medel, bli inlåst och isolerad eller nekas besök. Det finns ett stort regelverk kring tvångsåtgärder, till exempel säger lagen att bältesspänning ska vara under en kort tid.

Man är fastspänd till händer, midja och fötter och kan inte röra sig.

– När den psykiatriska vården möter ett rått lidande, och när patienten säger »nej tack«, då vet inte psykiatrin vad den ska göra. Och då går man över till det traditionella och backar ända bort till 1800-talet igen, säger Jenny Wetterling och fortsätter:

– Bältesläggning finns bland det som upplevs som mest integritetskränkande och traumatiserande. Man är fastspänd till händer, midja och fötter och kan inte röra sig. Och det är ju något som även vårdpersonalen beskriver som traumatiskt, att behöva göra så här.

”Något har gått fel”

Enligt en undersökning av Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH, ansåg drygt hälften av deltagarna med erfarenhet av  tvångsåtgärder att fastspänning och fasthållning var den svåraste upplevelsen. Samma undersökning visade att många upplever att de inte fått stöd att bearbeta sin upplevelse av tvångsåtgärder.

Jenny Wetterling vill framhålla alternativen till tvångsåtgärder inom vården: Att alla psykiatriska vårdavdelningar har en trygg och vänlig miljö, och att det gäller både lokalen och bemötandet. Att till exempel erbjuda lugna rum, känslomässigt stöd, nedtrappning vis svåra känslor, och uppmuntra egna initiativ. Att få rätt hjälp i tid. Att ha ögonen på Island som förbjöd tvångsåtgärder för snart 100 år sedan.

För i Sverige är verkligheten en annan: Under ett år (år 2022) utsattes nära 2 000 barn och unga under 25 år för fastspänning i bälte, vilket är en fördubbling jämfört med för tio år sedan. 85 procent av insatserna i åldersgruppen var mot flickor.

Är det såhär vi behandlar våra barn?

– Är det såhär vi behandlar våra barn? Vi har en barnkonvention som är svensk lag. Någonting har ju gått riktigt, riktigt illa när tvångsåtgärder mot barn och unga kvinnor har ökat, säger Jenny Wetterling.

Lyckat att göra tvärtom

Wetterling säger att dagens lagstiftning egentligen är bra, men att den inte efterlevs. Idag blir unga kvinnor med självskadebeteende och ätstörningar utsatta för tvångsåtgärder när de behöver något helt annat.

– Jag har följt teamet som jobbar med dialektisk beteendeterapi, DBT, i Malmö. De har en patientgrupp som traditionellt har tvångsvårdats med tvångsåtgärder i fem–tio år och man vet inte vad man ska göra med dem. Då erbjuder DBT-teamet istället en riktigt, riktigt god personcentrerad vård som är individanpassad, säger Jenny Wetterling och fortsätter:

– Resultatet är att människor slutar att självskada till 68 procent, och det finns ju inte någon annan psykiatrisk vård med den effekten i det här tillståndet. Så det är wow! Och då kommer de från slutenvården med tvångsåtgärder tre gånger om dagen, och så lyckas de som gör tvärtom.

Psykiatrin har inte anammat de nya sätten att tänka om delaktighet.

Det finns alternativ, men då krävs utbildning för personalen så att de kan lösa en situation som annars riskerar att bli våldsam eller destruktiv.

– Personalen ska inte behöva känna sig hotad på jobbet, utan få en inre säkerhet. Det ska sitta i kroppen vad man kan göra, hur man kan trappa ned och lugna en situation, och vad man har för alternativ. Vi måste bädda för detta, säger Jenny Wetterling och fortsätter:

– Psykiatrin har liksom inte anammat de nya sätten att tänka om patientens delaktighet. Att bygga det här partnerskapet med patienten och vara en följeslagare på resan.

Vill se nollvision

Jenny Wetterling vill se ett stopp för tvångsåtgärder, men anser att det finns steg på vägen – och att det bästa är att försöka få politiken att anta en nollvision. Att politiker, myndigheter, patienter, personal och vårdgivare måste dra åt samma håll i frågan.

– Det här kommer inte att gå att genomföra om inte det är många delar som hakar i varandra i den psykiatriska vården. Det handlar om öppenvård och tidiga insatser. Det handlar om vad som händer i mötet på psykakuten och i mötet med vårdpersonalen, i stunden när känslorna svallar. Visionen är att samla många, avslutar Jenny Wetterling.