Livet efteråt – Daniel tillbringade tio år i rättspsykiatrin
RÄTTSPSYKIATRI. I tio år vårdades Daniel i rättspsykiatrin efter att ha begått ett våldsbrott under en psykos. I Revanschs intervju berättar han om vad som hjälpt honom tillbaka till ett liv i frihet med stadig psykisk hälsa.
– Jag brukar säga att jag behövde de där åren för att reda ut mig själv.
Familjen på sin sida
Något som var avgörande för hans vilja att komma hem var kontakten med familjen. Han har barn med sin före detta partner och de höll kontakt med brev och telefonsamtal. Barnet följde med Daniels föräldrar på besök till kliniken. Hans familj gav aldrig upp hoppet om honom.
– Det var livsviktigt för mig, och det är inte säkert att jag hade suttit här idag om jag inte haft min familj med mig. Många människor som hamnar inom vård har ingen kvar på utsidan. De har bränt många broar, kanske levt kriminellt och med missbruk och sjukdomar under längre perioder.
Många hade inga besök på decennier.
Daniel tror att de som står utan stöd på utsidan när de skrivs ut har större risk att återfalla i brottslighet.
– Många hade inga besök på decennier om man säger så. Det är jättetragiskt.
Fördom hos Arbetsförmedlingen
När Daniel kom ut gällde det att hitta ett jobb. På hans arbetsförmedling fanns en speciell handläggare för de som kom ut från fängelse eller vård, men beskedet till Daniel var att »det finns inget jobb för dig«. Han blev sur och gick till Arbetsförmedlingen i en annan kommun, och där stöttade man Daniels egen idé. Det var önskan om att gå en utbildning för körkort för lastbil, något som myndigheten godkände och som gav jobb direkt.
Suget efter arbetskraft är fortsatt stor i transportsektorn.
– Jag kan rekommendera folk som blir utsläppta att söka sig hit. Bara man har kvar sitt körkort från början, för man måste haft vanligt körkort ett tag innan man får ta för lastbil, säger Daniel och fortsätter:
– Sedan var det ju lustigt att jag fick tillstånd av MSB att köra sprängmedel innan jag fick gå ut och dricka öl på krogen enligt domstolen.
I glappet när han var friskförklarad men fortfarande fick vård så fick socialtjänsten rycka in för att betala vårdavgiften och andra omkostnader. Där hade Daniel tur och kom väl överens med sin handläggare, annars vet han inte hur det hade gått.
Efterfrågar mjukare utsluss
Sedan han genomfört utbildningen och skaffat ett jobb rullade vardagen på. Men efter ett år på utsidan började Daniel att må dåligt. Han kunde bara hålla med läkaren som bedömde att det handlade om »en naturlig stressreaktion på grund av anpassningssvårigheter«.
– Allt är lite nytt efter ett decennium! Bara att boka tvättid och sköta räkningar. Att bo själv och sköta ett hushåll, skapa ett nytt liv och skaffa nya vänner …
Det är inte så mycket rubriker om det som faktiskt fungerar.
Även om allt slutade väl så tror Daniel att en något mjukare utslussning hade varit bra för honom, och säkert för det flesta. Idag har han landat. Han engagerar sig i Hjärnkoll där han föreläser för att minska stigmat kring psykisk ohälsa och bidra till ökad insyn i rättspsykiatrin. Han tycker också att rättspsykiatrin borde ta större ansvar för att skapa insyn i sin verksamhet.
– Enda gången man hör talas om rättspsykiatrin är när det händer ett vansinnesdåd, då slås det upp rubriker. Det är inte så mycket rubriker om det som faktiskt fungerar. Folk tror nog generellt att det är Hannibal Lecter-typer som sitter bakom glas.
– Där tycker jag att rättspsykiatrin har ett stort ansvar, att de har gjort den så sluten som den är. Så länge folk bara ser en mur och läser rubriker så får man en konstig syn på det, säger Daniel och fortsätter:
– Det är klart att det finns farliga människor i rättspsykiatrin och som sitter bra bakom muren, om man säger som så, men det finns också mycket folk som suttit där i decennier utan att göra en fluga förnär.
Folk tror nog att det är Hannibal Lecter-typer bakom glas.
Nekad hjälp av psykiatrin
Nio av tio personer som är dömda till rättspsykiatrisk vård har tidigare erfarenhet av psykiatrisk vård. Daniel berättar att han sökte hjälp i fem års tid innan han begick sitt brott under en psykos, utan att få en remiss till psykiatrin.
– Jag kom bara till vårdcentralen och fick antidepressiva. Nu kan inte jag säga huruvida det hade hjälpt mig att få en remiss till psyket, men det hade definitivt varit bättre än vårdcentralsläkare med noll koll på psykiatri, säger Daniel och fortsätter:
– Jag har träffat många människor som blivit nekade i dörren till psykakuten – och sedan har de gjort någonting och hamnat i rättspsykiatrin istället.
Jag har träffat många människor som blivit nekade i dörren till psykakuten – och sedan hamnat i rättspsykiatrin.
Fotnot: Daniel bytte efternamn när han kom ut och tidningen Revansch har efter Daniels önskemål beslutat att bara använda hans förnamn i artikeln.